Der ilar öfver skogssjön en kylig nordanflägt,
Som krusar lätt dess dunkelblåa vatten.
Då börja träden susa, och orren spelar käckt;
Ty han förstår, att snart är slut på natten.
Der hvilar som ett töcken kring ängens blommor än;
Det lättnar; det försvinner; så tätnar det igen
Och bäddar bolster åt de söfda blommor.
Men blodröd varder himlen, som nyss var tung och grå,
Och purpurstrimmor färga trädens stammar.
De daggbegjutna barren, de dofta ljufligt då,
Och sjelfva klippan af förtjusning flammar.
Då dansar vinden lustigt allt öfver dal och höjd,
Och alla skogens fåglar, de sjunga gällt af fröjd,
Och ängens blommor vakna upp och småle.
Ty öfver bergen stiger, i majestätisk prakt,
Den unga solen, blommornas väninna.
Se! idel guld och rosor hon strör från trakt till trakt,
Och hvar hon blickar, nattens moln försvinna.
Hon lockar sång ur fågeln, hon gifver jorden must;
Ty glädja, stärka, värma är hennes fröjd och lust;
Hon lyser onde som hon lyser gode.
Nu doftar det i skogen, nu glittrar det i skyn,
Nu varder fröjd i himlen, fröjd på jorden.
Han störes ej af dånet från släggorna i byn
Och ej af sorlet från den trefna hjorden.
Ty menskofröjd förlikas med idogheten väl:
Blott den, som redligt sträfvar, är lycklig i sin själ,
Har solsken i sitt hjerta och i sin hydda.
Men liten vallsven sitter och ser på solens ljus,
Allt medan hjorden tryggt i gräset vankar.
Han sitter tyst och stilla som i Guds faders hus,
Men i hans sinne vaknar höga tankar,
«O, kunde jag som solen gå skönt bland skyar blå
Och skapa ax på åkern och fagra blommor små -
Det vore bättre dock än stryk och snäsor!«
Hör på, du liten vallsven, han tör väl gry den stund,
Om frisk du är och sommarvarm i hjertat,
Då du kan skapa blommor i lifvets torra lund
Och sprida ljus, der lifvets mörker smärtat!
Det kan väl gry omsider, fast nu den synes arm,
En ljuflig sommarmorgon, då ur en eldad barm
Du bringar solsken öfver fosterlandet!
