Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 1 - Överföring av elektronisk bildinformation, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bildförloppets analys och syntes
Originalförloppet skall analyseras enligt systemets
fastlagda grunddata. Vanligen innebär detta att
luminansvärden (motsv.) och positioner omvandlas
till elektriska signaler. Objektets olika delar belyses
antingen ständigt (TV-kameror) eller successivt i
överensstämmelse med analysföljden (vanliga
radartyper, ljusfläcksavsökning). Den ordning, enligt
vilken bildelementen avsöks, kan varieras på många
sätt. Vanligast är likformig avsökning där den
erhållna videosignalen får analogikaraktär med
amplituden proportionell mot luminansen. Varje tidsenhet
motsvarar en konstant positionsändring, fig. 2. Ett
annat tänkbart avsökningsförfarande består i
kvanti-sering av luminansen. Konstanta amplitudändringar
skulle då motsvaras av varierande
positionsändringar, vilket innebär en olinjär relation mellan tid och
position. Vanligen görs avsökningen linjeformad,
dvs. kontinuerlig i en riktning och diskret i den
däremot vinkelräta riktningen. Exempel på linjeformad
avsökning är publik TV samt radar. En annan
föreslagen form är spiralavsökning. Vid punktavsökning
ersätts varje avsökningslinje med ett begränsat antal
punkter. I publik TV, där avsökningen av varje bild
dessutom är uppdelad på flera omgångar, delbilder,
har dock punktavsökningen visat sig medföra
störande mönster i bilden, varför metoden f.n. ej användes.
Avsökningen kan också väljas olinjär i avseende på
tiden, vilket är ekvivalent med varierande storlek
hos bildelementen. Då blir det dock praktiskt
svårare att erhålla riktig reproduktion på
mottagningssidan. Fördelen skulle emellertid vara en med
hänsyn till bildinnehållet och ögat lämpligare
elementuppdelning. Sålunda är vanligen mittpartiet det
intressantaste i en bild, varför man där bör göra
bildelementen mindre än i bildens ytterkanter. Om
avsökningen längs en linje sker med två alternerande
hastigheter erhålles ett slags punktstruktur där
bildelementen är omväxlande större och mindre, "dot
arresting". I likhet med punktavsökningen sådan den
hittills utförts, innebär dock detta förfarande att
den genomsnittliga detaljupplösningen längs en linje
ej förbättras. Det borde vara informationsmässigt
bättre att anpassa avsökningshastigheten efter det
momentana bildinnehållet. De nyare förslagen till
dylik hastighetsmodulering innebär att
avsökningshastigheten bromsas upp så snart objektet visar
lu-minansändringar, fig. 3. Härigenom kommer
bildinformationens signifikativa delar att framhävas.
Dock har t.ex. mottagarsynkroniseringen hos
metoden praktiska svårigheter. Man får även mindre
ut-styrningsområde än vid konstant avsökningshastighet.
När man önskar återge bildförlopp i färg görs
tre normala, vanligen likformiga avsökningar. De kan
ske simultant, i bildföljd, linjeföljd eller punktföljd,
varav de sista två metoderna inte visat sig medföra
några praktiska fördelar. I det simultana fallet
(publik TV), måste man ha ett upptagningsorgan
för var och en av de tre grundfärgerna, vilket
innebär vissa problem beträffande avsökningarnas
likformighet. Återgivningen kan likaså ske separat för
varje färg, varvid sammanlagringen utföres på optisk
väg. Konsekutiv återgivning är emellertid också
möjlig. Vid bildföljdssystem använder man enkla
upptagnings- och återgivningsorgan vilka mekaniskt
omkopplas mellan grundfärgerna.
Fig. 3. Hastighetsmodulerad avsökning.
Velocity modulated scanning.
Ändring av videosignalens tidsskala
Ändring av videosignalens tidsskala efter
avsökningen innebär en korrektion på statistiska grunder,
så att vissa delar av signalen avlägsnas. Som tidigare
framhållits, är den genomsnittliga
informationskapaciteten hos en normal videosignal mycket lägre än
den maximala för vilken kanalen dimensioneras. En
möjlighet att minska överföringsbandbredden består
därför i att fördela signalinformationen jämnare
över bildperioden eller mellan angränsande
bildperioder. Detta innebär att den ursprungliga
videosignalen får lagras (elektroniskt eller magnetiskt)
och omkodas före transmission. Kodningen behöver
omfatta amplitud och position endast för de element
i bilden där luminansvärdena ändras, fig. 4.
Efter dessa operationer har den kontinuerliga
signalen omformats till diskontinuerlig, dvs. varje puls
motsvarar ett bildelement och tidsskillnaden mellan
successiva pulser är konstant. Denna skillnad är
större än vad som motsvarar bildelementskillnaden
i den ursprungliga signalen, eftersom en mängd
redundanta bildelement bortfallit. Den erforderliga
bandbredden är direkt proportionell mot antalet
möjliga bildelementpulser inom en bildperiod.
I ovanstående systemskiss blir transmissionskanalen
ELTEKN I K 1958 XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
