Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 3 - Val av isolationsnivå i nät innehållande långa högspänningsledningar, av Gottschalk von Geijer, Bo Holmgren och Gunnar Jancke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Det svenska 400 kV-nätet i 1958 års
utbyggnadsstadium.
The Swedish WO-kV system in the 1958 stage of
development.
Stabiliteten har förbättrats genom andra metoder,
varvid kan nämnas sänkning av ledningsreaktansen
medelst multipelledare och seriekondensatorer och
av stationsreaktansen medelst transformatorer och
generatorer med låg impedans samt snabbverkande
spänningsreglering. Trepolig snabbåterinkoppling
används där det är tekniskt möjligt, och enpolig
snabbåterinkoppling planeras för vissa
ledningssektioner. Stor vikt läggs vid snabbverkande reläskydd
och strömbrytare.
Då det framtida överföringsbehovet nu uppskattas
bli betydligt större än när beslutet fattades om
byggandet av ett 400 kV-system, och då den tekniska
utvecklingen gjort att man nu behärskar högre
spänningar och dessutom visat att man med fullt
förtroende kan nyttja seriekondensatorer, har valet av
systemspänning på nytt studerats med
huvudalternativen 400, 500 och 650 kV växelspänning och
± 400 kV likspänning. Utredningen visade att inan
skulle få den lägsta överföringskostnaden vid 650 kV,
men att vinsten gentemot fortsatt användning av
400 kV skulle bli så liten, att den ej skulle motivera
de med införande av ett nytt system följande
komplikationerna och riskerna. Det har därför beslutats,
att fortsatt utbyggnad skall ske vid 400 kV och vidare
att huvudparten av de nya ledningarna skall förses
med tre feral-linor per fas, vardera med 593 mnr
tvärsnitt och 31,7 mm diameter, i stället för två
linor av detta slag, som användes för de tidigare
ledningarna. Vissa av dessa skall successivt
kompletteras till samma utförande. Eftersom sådana ledningar
ur radiostörningssynpunkt kan drivas med 500 kV,
och eftersom kravet på isolationen successivt sänks
med ökningen av den till nätet anslutna
kortslutningseffekten, kommer eventuellt att i vissa
ledningar inkopplas sparkopplade transformatorer för
höjning av driftspänningen till 500 kV.
Som en tumregel har vi funnit att överföringen är
dynamiskt stabil för varje ledningsfel, om den
statiska stabilitetsgränsen ej överskrids med en ledning
tagen ur drift. Belastningen per ledning kan därför
ökas när antalet ledningar ökas. Den mest
ekonomiska lasten per enkelledning utgör 600 MW vid en
ledning med tvillinglinor och 800 MW vid en
ledning med tre linor per fas. Höjs driftspänningen till
500 kV kommer man upp till 1 000 MW. Hänsyn har
härvid tagits till anläggningskostnader för ledningar
med ändutrustning och seriekondensatorer samt till
aktiva och reaktiva förluster m.m.
Koronaförluster och radiostörningar
Vid den ursprungliga planeringen av 400 kV nätet
bestämdes linvalet av hänsyn till koronaförluster och
radiostörningar. Då man nu med hjälp av
seriekondensatorer fått möjlighet till en kraftig höjning av
ledningsbelastningen, blir dessa faktorer endast i
undantagsfall avgörande.
Omfattande mätningar på provspann och på
ledningar i drift har visat att koronaförlusterna per km
trefasledning vid 400 kV och ledning med
tvillinglinor utgör ca 0,6 kW i vackert väder och ca 3,5 kW
i årsmedelvärde. För en ledning med tre linor per
fas får man dessa värden vid 500 kV, medan de vid
400 kV reduceras till drygt hälften.
Beträffande radiostörningar gäller att ledningar av
dessa slag kan drivas med 400 resp. 500 kV, utan att
störningsbekämpande åtgärder behöver vidtagas
annat än i undantagsfall.
Atmosfäriska överspänningar
För svenska förhållanden har vid de högsta
spänningarna ledningar med ^-stolpar visat sig billigast.
De utförs numera stagade i skog, fig. 2, och ostagade
i åkermark. Vid utformningen av stolparna och vid
valet av jordlinor och tillsatsjordningar har hänsyn
tagits till professor Lundholms teorier
(Cigré-rap-port 333/1958). Utan tillsatsjordningar utgör de
individuella stolparnas jordmotstånd i genomsnitt ca
100 ohm. En kontinuerlig marklina i ledningsgatan
används utom i de fall, då tre eller flera
konseku-tiva stolpar visar lägre motstånd än 30 ohm.
Isola-tionsnivån för de första ledningarna utgör 1 600 kV
och för senare ledningar 1 500 kV. Genomsnittliga
åskfrekvensen utgör 11 åskdagar per år och felfre-
ELTEKNIK 1958 1 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
