Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 5 - Snabba transduktorer, av Gunnar Mellgren - Adhesionsförbindningar, av B P
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 8. Tvåstegs transduktorförstärkare för 50 Hz.
Two stage transductor amplifier for 50 c/s.
funnit en dödtid i ekvation (8) ungefär lika med
88 % av halvperiodtiden.
Genom att fronten hos halvperioderna förskjutes
alltefter styrspänningens storlek, medan
lialvperio-dernas slutpunkt alltid infaller med konstanta
intervall, kommer belastningen vid kontinuerlig
styrning alltid att känna en belastningsspänning som
ligger mindre än växelspänningens halvperiodtid
efter styrspänningen.
Praktiska utföriiigsformer
Vid galvanisk motkoppling av
transduktorförstärkare för erhållande av tillräckligt goda dynamiska
egenskaper har effektförstärkningen blivit alltför
låg för ett flertal regleringstekniska ändamål. Man
får då tillgripa kaskadkoppling av två eller flera
transduktorsteg för att få den erforderliga
effektförstärkningen. Vid kaskadkoppling av förstärkare
multipliceras effektförstärkningarna, medan man får en
addition av respektive transduktorers reaktionstider.
Medelst kaskadkoppling av två stycken galvaniskt
spänningsmotkopplade transduktorer, kan man bygga
förstärkare för matning från 50 Hz-nätet, vilka styres
med effekter av storleksordningen några få mW och
vilka har märkvärden på uteffekten från tiotal watt
upp till storleksordningen kilowatt.
Effektförstärkningen ligger i området 50 000 till
100 000 ggr och fasvridningen vid lågfrekventa
styrförlopp motsvarar dödtider av 15—20 ms.
Sådana förstärkare sammanbygges lämpligen till
enheter med gemensam strömmatning för båda
trans-duktorerna och med inbyggda lijälpkretsar. Fig. 8
visar ett fotografi av en sådan förstärkare.
Inställning av önskad arbetspunkt göres med vridmotstånd
och önskad spänningsförstärkning inställes medelst
flyttning av kopplingsbleck. En nackdel med
transduktorförstärkare är dock att man för polariserad
utgång måste tillgripa mottaktkoppling. Tvåstegs
transduktorförstärkare av den liär skisserade typen
har visat sig mycket lämpliga för insättning i
industriella reglersystem. Styreffekten är relativt liten så
att de i styrkretsarna ingående
stabiliseringselementen får rimliga dimensioner.
Litteratur
1. Ramey R A: On the mechanics of magnetic amplifier operation.
AIEE Trans. 70 (1951: 2), s. 1214—23.
2. Scorgie I) G: Fast response with magnetic amplifiers. AIEE
Trans. 72 (1953: 1), s. 741—19.
3. Hedström S E, Borg L F: Transductor fundamentals.
Electronics 21 (1948: 9), s. 88—93; Electronics 21 (1948: 12), s. 243—44.
4. Johannessen P R: Analysis of magnetic amplifiers by the use
of difference equations. AIEE Trans. 73 (1954: 1), s. 700—11.
5. Kr.vbde U: The residual time-constant of selfsaturating
(aulo-excited) transducers. IEE Proc. 103 c (195C), s. 71—80.
Adhesionsiörbiiidniiigar
Teorin för adhesion mellan fasta kroppar är numera
ganska fullständig, och man har även utfört omfattande
experimentella arbeten. Dessa har lett till en ny typ av
mc-tall-metallförbindning, som är av stort intresse vid
transistortillverkning.
Om två planslipade metallytor pressas mot varandra kan
adhesion uppkomma redan vid mycket låga tryck. Detta
beror på, att de plana metallytorna mikroskopiskt sett är
mycket ojämna, varigenom den effektiva beröringsytan
kan bli omkring 10"° gånger den totala ytan. Trycket per
ytenhet vid beröringspunkterna blir härigenom så stort,
att metallen flyter och åstadkommer starka
punktförbind-ningar. Hållfastheten hos en sådan är större än för själva
grundmaterialet. Adhesionsförbindningar mellan mycket
hårda metaller eller mellan metaller överdragna med ett
hårt oxidskikt bryts mycket lätt. Detta beror på, att de
elastiska krafter, som strävar att återställa
metallkropparnas ursprungliga form, är mycket stora. Att adhesion
verkligen uppkommit mellan sådana hårda metaller vid
sammanpressning, kan ofta endast konstateras genom en
mikroskopisk undersökning. Mjuka metaller såsom guld ger
däremot goda och bestående adhesionsförbindningar med
andra metaller, båda hårda och mjuka. Det har
konstaterats, att en förbindning mellan två metaller lättare
uppkommer, om de båda ytorna samtidigt som de pressas
ihop, vrids i förhållande till varandra. Det är också lättare
att skilja kropparna åt med en vridkraft än med en ren
dragkraft.
Eftersom nästan alla metaller är överdragna med ett hårt
oxidskikt (även mjuka metaller som tenn), måste den
sammanpressande kraften vara så stor, att detta skikt
genombrytes; dels för att få högsta hållfasthet i
förbindningen och dels för att erhålla en perfekt elektrisk
kontakt. Resistansmätningar mellan guld och germanium visar
en resistansminskning på tio gånger då oxidskiktet
genombrytes.
De ovan skisserade metoderna för
metall-metallförbind-ningar kan tillämpas även på kontakter mellan metaller
och halvledare, t.ex. för att ansluta metalltrådar till
germanium eller kisel, vilket annars kan vara ett svårt
problem. Härvid uppvärmes halvledaren, och tråden pressas
mot densamma med en likaledes uppvärmd V-formad
egg. Temperaturen är 200—300°C och trycket, som uppgår
till ca 600 kg/cm2, appliceras under någon minut.
Uppvärmningen underlättar adhesionen och förhindrar samtidigt,
att metalltråden, som ofta är av guld, blir alltför skör
(O L Anderson i Bell Lab. Rec. nov. 1957 s. 441—145).
B P
ELTEKNIK 1958 1 1 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
