Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överspänningar vid frånskiljning, av S G - Radarantenn, av B P
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Överspänningar vid frånskilj ning
Vid två varandra mycket närbelägna amerikanska 345
kV-stationer har man undersökt de överspänningar, som
uppträder på olika punkter i stationerna vid sektionering
med frånskiljare av en tomgående samlingsskena. Ett
översiktsschema över stationerna visas i figuren.
Alla ledningar i stationen Dearborn lades under proven
över till skena 1. Vid ett förberedande försök bortbröts
spänningstransformatorn i skena 2 med sin frånskiljare,
skena 2 sektionerades ined den handmanövrerade
frånskiljaren VV, spänningstransformatorn inkopplades åter
varefter VV slöts. Dessa manövrer skedde
invändnings-fritt, men när VV åter öppnades skadades en avledare vid
T3 700 m från VV och det visade sig att avledarna i skena
2 tänt ett flertal gånger. För att få ökad kunskap om
överspänningarna och för att utprova skyddsåtgärder
igångsattes en större försöksserie.
Vid proven mättes spänningen med
katodstråleoscillo-grafer matade från kapacitiva uttag på genomföringar eller
från kapacitiva spänningsdelare som var anslutna över
nedersta elementet i frånskiljarnas isolatorpelare. Mätning
utfördes förutom på de i figuren angivna punkterna även i
lokalsystemet (115 V, G), i spänningstransformatorns
sekundärsida (H) och i en manöverkrets (I).
Förloppet vid frånskiljning av skenan, som är en
kapacitiv last, består av ett antal ljusbågssläckningar följda av
åter-tändningar under vilka transienta överspänningar alstras.
Vid sektionering av skena 2 med frånskiljaren VV
erhölls maximala överspänningar enligt tabellen.
Mätpunkt [-överspännings-faktor-] {+överspännings- faktor+} överspänning fas—jord, toppvärde
A 2,6 730 kV
B 1,7 480 kV
C 1,8 500 kV
D 2,4 670 kV
F 1.4 160 kV
K 1,2 18 kV
G 3,1 495 V
H 3,5 570 V
I (250 V likspänning) 673 V
överspänningarna begränsades på högspänningssida!! till
för isolationen ofarliga värden av avledarna. Av dessa
fungerade de i skena 2 ett stort antal gånger och de vid T3
rätt många gånger.
Flera metoder att minska överspänningarna undersöktes.
Ett motstånd på 300, 450 eller 1 500 ohm inkopplades i
serie med frånskiljaren. Med motståndet 1 500 ohm
erhölls inga överspänningar i punkten A, men metoden är
ej lämplig på grund av de förluster den normala
belastningsströmmen ger i motståndet. Denna nackdel behäftade
ej ett motstånd på 1500 ohm som inkopplades av
ljusbågen. Ej heller med denna anordning erhölls några
överspänningar i punkten A. Ett försök att parallellkoppla
serieresistansen med en reaktans för att shunta förbi be-
lastningsströmmen gav ej så effektiv dämpning som de
båda första metoderna.
Avledarna fick under dessa prov fungera mycket ofta.
Vid ett tillfälle indikerades 8 tändningar på samma
avledare under en tidsrymd av 5 s. De mest utsatta
avledarna provades efter försöken och den enda förändring
som kunde iakttagas var att en avledare fått
tändspän-ningen vid 60 Hz sänkt ca 10 %>.
överspänningarna undersöktes även analytiskt. En
återtändning representerades därvid av att en spänning lika
med spänningen över frånskiljaren före återtändningen
applicerades över frånskiljaren, varefter vågförloppet
studerades. Inverkan av stationsutformningen och dennas
inverkan på dimensioneringen av dämpmotstånden
undersöktes systematiskt (S B Grisoom, H L Rorden m.fl. i
Power Apparatus and Systems, Okt. 1958 s. 833—844). 5 G
Radarantenn
Antennstrukturer, som baseras på strålningen från
cirkulära hål, är relativt sällsynta. Nyligen har emellertid vissa
teoretiska arbeten (G Broussard: Ann. de Radioélectricité
1956 h. 11 s. 70) påvisat möjligheten att konstruera en
mycket stor antenn för radioastronomiska ändamål,
bestående av ett tvådimensionellt mönster av cirkulära
ele-mentarantenner. Med utgångspunkt från dessa arbeten har
en radarantenn, lämplig för användning på fartyg,
utvecklats. I överensstämmelse med internationella bestämmelser
ger den, vid en med avseende på dess dimensioner
naturlig orientering, en horisontellt polariserad strålning.
Antennsystein med cirkulära hål.
Översiktsschema Tanners Creek—Dearborn.
Vid den i figuren visade antennen, som är dimensionerad
för 9 375 MHz, överföres högfrekvensenergin via en
X-bandsvågledare till en större strålande vågledare. Den
sistnämnda, som avslutas med en anpassad belastning, består
i princip av två parallella metallskivor på ett avstånd av
ca A/4, av vilka den ena innehåller fyra rader med 57 hål
i varje. Vart och ett av hålen är ekvivalent med en
elektrisk dipol, vinkelrät mot antennytan, och en magnetisk
dipol, parallell med antennylan samt vinkelrät mot den
exciterande vågens utbredningsriktning. Det är
huvudsakligen de ekvivalenta magnetiska dipolerna, som bidrar till
strålningen och alltså ger den ovannämnda polarisationen.
Om avstånden mellan de strålande hålen vore exakt en
vågledarvåglängd skulle förutom strålningen vinkelrätt
mot antennytan även uppkomma två sidolober i antennens
längdriktning. Den ena av dessa kan undertryckas genom
att man minskar hålavståndet till ca 0,8 och den andra
genom att förse antennytan med lämpligt utformade
transversella flänsar. Dessa kan undvaras om
vågledarvågläng-den reduceras tillräckligt medelst dielektrisk belastning.
Den uppnådda antennförstärkningen är ännu ej helt
tillfredsställande; bland annat upptas 5 à 10 % av hf-effekten
av den avslutande lasten, men eftersom antenntypen ännu
befinner sig på ett tidigt utvecklingsstadium, torde
förbättringar i detta avseende vara att vänta (G C
McGor-mick i Bull. Radio and El. Eng. Div., Nat. Res. Council of
Canada vol. 7 h. 4 s. 4—7). BP
.116 ELTEKNIK 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
