- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
7

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snålvarg, att du inte delar med dig», och med ett avundsamt uttryck betraktade hon Emelie, som småskrattande uudersökte de nyss mottagna gåvorna och nu höll till godo med trakteringen.

»Riktigt pinfärska bakelser...»

»Färska, kan tänka... när de knastra under tänderna på dig som småsten...»

»Aj aj, Lydia... det är surt, sa’ räven om rönnbären», anmärkte den ljushåriga flickan i bahytten, som satt sig på en stol invid dörren. »Men raska nu på, Emelie!»

»Det skall inte dröja fem minuter, Marie... men jag satte mina kängor där i vrån bredvid dina, och jag kan inte finna dem.»

»Lydia tog nyss bort dem...»

»Skäms du inte, Marie, ska’ du narras!»

Och härvid rusade Lydia fram emot angiverskan och skulle säkerligen tuktat henne, därest icke Emelie, som, ehuru flera år yngre och spensligare, var fullt ut lika högväxt, hade fattat henne om armarna för att med hela sin kraft hålla henne tillbaka.

»Det är inte första gången du söker till att göra Emelie ett spratt», ropade den lilla, som med det försvar hon rönte icke var den, vilken gav vika. »Jag vet för resten var du har dem... de sticka ju fram ur din kappficka.»

»Låt bli att bråka», bad Emelie, i det hon från det uppgivna gömstället drog fram sina skodon. »Mina kängor äro minsann i bedrövligt skick och jag undrar inte på, att du frågade, om jag tänkte flyga... Nej, låt Marie vara... du vet jag inte tål, att du rör henne...»

»Orsaken känner man nog till», muttrade Lydia.

»Än sedan», inföll Emelie med ett klingande skratt. »Det rör dig inte vem jag tycker om!... Men vad går åt dig Marie? Det ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna...»

»Det är ingenting... jag är bara så trött...»

»Och så hungrig kan jag förstå... där, ät, så blir du kry», härvid bjöd hon Marie samt de få elever, som ännu inte hunnit avlägsna sig, med frikostig hand av de erhållna rariteterna. »Se så, Lydia», fortfor hon glättigt, i det hon gjorde en intagande rörelse, »vi äro ju goda vänner igen...»

»Hon borde inte få något för hon kallade dig ’snålvarg’»... anmärkte Marie mumsande.

»Det är inte värt att fästa sig vid småsaker», inföll Emelie och, ivrig att avbryta den ordstrid, som var på vippen att bryta ut igen, fattade hon väninnans arm och drog henne brådskande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free