- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
8

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ned för de många trapporna. »Låter det inte trevligt när snön knarrar så här?» fortfor hon, medan kölden föranledde henne och Marie att närmare sluta sig tillsammans.

Ehuru det var långt lidet på kvällen, voro gatorna ännu icke folktomma. Den skarpa kölden föranledde fotgängarne att raska på sina steg, där de voro på hemvägen från sällskaper och spektakler eller skyndade bort för att söka nya förströelser, och det lilla sällskapet från vinden vid Oxtorget dröjde icke att följa exemplet.

Den tiden fanns ej gasbelysning, icke ens Argandska lampor. Svagt flämtande lyktor, eller s. k. ’vargögon’ brunno här och där och förtogo icke månens sken, vilket skarpt glittrade mot fönsterrutor och snöhöljet på gator och tak.

Här och där hördes hästtrav och bjällerklang och en och annan släde svängde hastigt förbi barnen, som för fortgångens skull nu var för sig traskade framåt mot Klara-trakten, där ett par av dem voro boende. På detta sätt hade de hunnit fram till Drottninggatan samt skulle springa över den, då Emelie halkade och föll omkull i samma ögonblick en häst, förspänd en kappsläde, med häftig fart kom svängande om hörnet.

»Håll», ropade en röst från släden. En väldig kusk i björnskinn ryckte till sig tömmarna, hästen stegrade sig och den åkande, klädd i mössa och uniformskappa, var med ett lätt språng bredvid Emelie. »Har ni gjort er illa?»

»Inte det ringaste...»

Släden var åter borta, men Emelie vände sig om och såg efter den. »Så vacker han var... det var bestämt kronprinsen», sade hon.

»Ja, naturligtvis», inföll Lydia spefullt. Hon hade hunnit glömma den läckra tårtan och fortfor med ett kort skratt: »Gentilt skall det vara, då det gäller dig... det kan inte gå an med mindre än en prins.»

»Kom, så luffa vi ifrån henne», ropade Marie, en uppmaning, som Emelie icke var sen att följa, och där hon ystert rusade åstad, för att vid Maries port söka till att vara den sista, som skulle ge ’nattklappen’, samt därvid flög fram och tillbaka med fladdrande kappa och hår, var hon sannerligen lik en liten vildfågel.

Denna liknelse föll henne kanske också i tankarne. Leken upphörde. Den hade plötsligen förlorat sitt behag och med långsamma steg närmade hon sig hemmet samt trevade sig fram i den mörka portgången.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free