Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bildning och kunskaper, min lilla vän», och han gav henne en leende nick, i det han lyfte henne upp och satte henne på bänken samt skyndade ifrån henne för att söka Laura, som nyss slutat sin dans och nu hängde sig nästan maktlös vid hans arm.
Emelie såg härunder en smula oroligt efter honom. Tanken på skolan gjorde henne icke synnerligen glad. En och annan av hennes kamrater hade gjort en mindre lockande beskrivning på de undervisningsanstalter, som stått dem till buds. Skolbarnen voro i hennes föreställning förföljda offer, utsatta för att störtas i en neslig skamvrå och att plågas med smäll av linjalen över fingrarna.
»Jag skall tala med Fritz», tänkte hon och kom därvid i håg, att hans mor sagt, det han läste som en präst och att han kunde skriva som... För denna hans skicklighet fann hon icke någon liknelse, men hon började känna sig lugnare och nöjdare till mods.
Balsalen, de nedbrunna ljusen, de svävande paren, klingandet av glasen, skrattet, musiken — allt detta började småningom bli ofattbart och skymmas. Slutligen förlorade hon all förnimmelse av ljud och föremål och hennes huvud sjönk mot bänkens hårda dyna.
»Ligg inte där och sov som en stock!» Vid dessa ord kände hon en hård ryckning i armen, och hon rusade yrvaken upp.
De många ljusen voro släckta, gästerna borta och i den gråaktiga morgonbelysningen såg hon sin mor, som kastade till henne huva och kappa.
»Är det slut med dansen... var är Hanna?» Och alltjämt yrvaken såg hon sig omkring.
»Vad rör det dig... skynda på... jag är så trött, att jag knappt kan hålla mig uppe.» Och fru Högqvist tog Emelie vid handen samt drog henne med sig mot hemmet. Innan flickan visste ordet av, låg hon i sin säng och i samma ögonblick, som om hon nyss ej blivit störd, sjönk hon åter i en lugn, djup slummer.
»Alla voro så belåtna», hörde hon plötsligen systerns röst. »Det här göra vi snart om igen... vi kunna betala hyran och ännu lite därtill... jag skulle tro att vi ha födgeni.»
Det var nu full dager, men Emelie kunde icke vakna helt och hållet, utan sträckte sig tung och dåsig.
Fattigmans bekymmer och fattigmans glädje över att kunna övervinna dem förstod den lille Emelie till fullo. Ett leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
