- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
29

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

detta är ditt eget påfund... om du kommer och klagar, får du ett kok stryk av mig...’»

»Ja, min lilla flicka, det är bäst att vara tålig», sade fru Werner och strök Emelies upphettade kinder. »Med tålamod övervinner man allt.»

Emelies fördragsamhetskänsla var dock kanske icke så stor, ty en vinterdag mitt i veckan rycktes fru Werners dörr häftigt upp, och flickan störtade in med lågande ögon och darrande läppar.

»Jag sätter aldrig mera min fot till skolan», ropade hon och, liksom om andedräkten tröt henne, fortfor hon avbrutet: »Tänk er, tant, i dag har jag som ett allmänt spektakel fått stå på den blåmålade kistan, och jag har fått bära en hög, uppsatt mössa med lång, svart plym, en förfärlig ’bonnet’ från Ulrika Eleonoras tid... jag såg ut som ett åkerspöke... flickorna skrattade samt pekade fingret åt mig och... och jag trodde, jag skulle dö...»

»Det är ju några förfärliga flickor», erkände fru Werner, »att du inte sprang ifrån dem... du borde klagat för fru Fernqvist...»

»Det var... det var Mabonne, som lät mig undergå det skymfliga straffet...»

»Och vad hade du då gjort, kära barn?»

»Ett par små flickor... halvpensionärer... äro mycket vänliga mot mig... I går, då jag skulle gå till teatern, mötte jag dem och kom då till att nämna, det man skulle spela ’Turken i Italien’ samt att jag skulle vara med och dansa som bondgosse.

’Har ni lust att gå på spektaklet?’ frågade jag. ’Ni ska’ få stå mellan kulisserna för ni ä’ snälla mot mig...’»

»Man skall nog inte tillåta oss det», sa’ den ena.

»Det är bäst att vara påhittig du», sa’ Louise Simonson, »om du ber din mamma att få gå till mig, så kan jag be min att få gå till dig och så följas vi åt.»

»Jag hade god tid att vänta på dem, och så förde jag dem med mig... det var inte så lätt att få dem in på teatern, men slutligen fick jag lov att de skulle få stanna en stund, och de tyckte det var roligt och glömde sig kvar tills allt var slut och så fingo deras föräldrar veta var de hade varit.

Nu på morgonen gick Louises mamma till fru Fernqvist och bad att enskilt få tala med henne, och då hon gick, hörde jag hon sa’, att det går aldrig an med ett dylikt kamratskap... en utav hennes barndomsvänner hade varnat henne, men hon hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free