Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyckt att fru Fernqvist bäst själv kunde bedöma förhållandena, och så tog hon Louise vid handen och sa’ att hon skulle söka upp en annan skola...
Och Mabonne vred sina händer och jag fick dra’ fram den där rysliga kistan och så... och så...»
»Fru Simonsson», upprepade fru Werner, i det hon tänkte på sin svägerska. »Lugna dig, lilla Emelie... gå sedan vackert tillbaka till skolan och bed fru Fernqvist om förlåtelse... så får du nog stanna kvar ...»
»Aldrig... aldrig i livet», ropade flickan utom sig. »Så fort Mabonne vände ryggen till, så sprang jag från alltihop... jag kan inte stå ut med mera, än jag redan har gjort... ack, tant vet inte allt... Nej, om jag också aldrig får lära det ringaste, så kan jag inte gå tillbaka... men vad skall mamma säga?... jag vet knappt, om jag vågar mig hem...»
»Jag skall följa med dig... eller kanske är det bättre, du stannar här, tills jag talat med din mor... Jag vill gå till henne, så fort jag slutat omstoppningen på den här muffen... Gråt inte mera, mitt hjärta... och sök att tänka på vad som är bäst och nyttigast för dig.»
När fru Werner omsider sökte upp Emelies mor i akt och mening att åvägabringa, det flickan skulle återvända till pensionen, hade förestånderskan nyss varit på besök, och som hon ödmjukat sig och gjort anhållan om, att Emelie måtte få komma tillbaka, var detta i och för sig själv tillfredsställande nog, men vad skolgången angick, ville fru Högqvist icke vidare höra talas härom.
»Jag visste det skulle så gå», sade hon till fru Werner, »den där pensionen var aldrig i min smak... det har emellertid inte skadat henne att ha prövat på litet av varje... när man varit ute bland folk, lär man sig sätta värde på ett hem, det må vara aldrig så fattigt och jag kan väl behöva, att hon här gör lite nytta...»
»Men när det nu erbjuder sig en god lärdom ...»
»Det är som det är», avbröt fru Högqvist sträft, »fru Fernqvist var nyss här och tiggde och bad, att flickan skulle återvända, men jag sa’ ’stopp’! För exemplets skull hade hon måst straffa henne... och det är inte alls för straffet som jag drar i betänkande att sända henne tillbaka, utan för jag tycker den där lärdomen är alldeles överflödig... alltifrån första stund Emelie började käxa om saken, tyckte jag den var en ren galenskap...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
