- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
32

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grannarna, och första gången fru Moberg i förstugan mötte Emelie med en korg på armen, sade hon: »Trösta mig, är du redan hemma igen!... och jag som trodde, att du alltid skulle stanna ute i stora världen bland fint folk...» varpå hon gick in till sin äkta hälft och förklarade, att hon höll på att skratta sig fördärvad över Högqvistskan, som försökt flyga högre än vingarna burit.

Vad Emelie beträffar, tycktes hon icke på ringaste sätt sakna det liv hon lämnat. Hon hade fått nog av skolan och fröjdade sig åt sin frihet, en åsikt, vilken hon icke dolde för fru Werner, som sade till sig själv, att man ej kunde vänta förstånd av barn, då gammalt folk saknade sådant, och hon kände sig manad att omhulda flickan ännu vänligare än förut. Däruppe i den soliga vindskammaren hade Emelie således fortfarande sina gladaste stunder och för övrigt bestod hennes sysselsättningar i att som vanligt springa ärenden för sin mor samt att dessemellan besöka teatrarna. Hon traskade dit i snö och regn, i köld eller blidväder samt gick igenom alla de tråkiga repetitionerna i den skumma halvdagern, hon blev bannad av gälla röster, knuffad hit och dit av omilda händer och stod så att hon var färdig att digna, under det scener ändrades och grupper ordnades, och ändå skulle hon icke för allt i världen velat lämna dessa mödosamma övningar, detta ansträngande yrke. Att hoppa och flänga på aftonen i ljusskenet med eggelsen av handklappningar från hopträngda åskådare, om också salongen endast bestod av en ruskig vind, detta var nog för att tillfredsställa hennes barnsliga sinne, som i sitt djup gömde en åtrå att få bära släpande gyllene dräkter och obestämda föreställningar om högstämda scener.

Herr Selinder hade låtit henne få återtaga de obetydliga roller, i vilka hon förut hade uppträtt, och det gamla gnabbet med Lydia hade genast börjat. Ehuru Marie icke längre var kvar vid barnteatern, fick hon del av alla dessa uppträden. »Det är för du är för flat», sade hon skrattande, då Emelie gjorde en liten repetition på de många debatterna. »Visa, att du har både näbb och klor!»

»Det är bättre att vara undfallande», sade Fritz, som denna söndagsförmiddag hörde på deras prat. »Men du är alltid som en stridstupp, Marie!»

»Hon har också ofta försvarat och hjälpt mig», inföll Emelie leende. »Under din tid, Marie, redde jag mig bättre än nu...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free