Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag saknar inte den tiden och skulle inte vilja ha den igen...» svarade hon.
»Och jag, att den aldrig skulle ha något slut... det är det enda vi inte stämma överens i...»
»Usch det där bråket och stimmet... det är mycket roligare, när du kommer hit och vi leka därborta i kupan...»
Dessa lekstunder blevo dock omsider allt sällsyntare. Fru Högqvist hade nämligen förhyrt den sal och de smårum, i vilka hon haft sin första baltillställning. Där hade hon under denna tid ofta festligheter, vid vilka man betalade sin entré samt för övrigt roade sig av hjärtans lust och som för de täcka dansöserna, vilka stundom hungrande bodde i sina små kyffen och vindskupor, slutade med underbara supéer, fulla av läckerheter på något utvärdshus långt efter sedan morgonen hade börjat att gry.
Den skedda flyttningen förde Emelie under de senare årens lopp bort ur fru Werners grannskap. Hela den långa gatan var nu emellan dem och därtill blev Emelie av sin mor förbjuden att oupphörligen gå till den välsignade människan, som ständigt lade sig i angelägenheter, vilka icke rörde henne. Att helt och hållet hindra Emelie besöka sina vänner, stod dock icke i fru Högqvists förmåga, men det blev mera att helt förstulet i förbigående titta upp, än att få några timmar av förtroligt samspråk. När likväl de vackra sommardagarna inträdde, gjorde de, som förut, mången söndag långa utflykter tillsammans, än till fots och än i roddbåt samt slogo sig ned vid något behagligt doftande ställe med blommande häckar och skuggrika lövträd, helst på någon plats där man såg himlen återspeglas av en glänsande insjö eller åtminstone skymtade en strimma silverglänsande vatten. Där anföll man med frisk aptit smörgåsarne och rädisorna, under det man språkade om de dagar som flytt och dem som skulle stunda. Fritz, som blivit en vacker yngling, förde då gärna ordet och talade om, att det icke skulle dröja länge, innan han stod vid egen pulpet samt ha någorlunda hyggligt arvode och modern lyssnade nästan med andakt på honom. Hon följde honom troget med blickarne, men han hade icke väl kommit ur hennes åsyn, innan hans ansikte fördystrades.
»Vad går åt dig?» frågade Emelie en gång. »Du har på en tid nästan börjat se ut som om du hade ätit upp nådåren för räven?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
