- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
34

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Skratta inte, Emelie... jag har stor orsak till oro... mammas ögon bli klenare för varje dag... hon arbetar oupphörligt... aldrig någon vila... hon överanstränger sig för att underhålla oss och det dröjer kanske länge nog, innan jag i verkligheten får den där platsen vid pulpeten.»

»Men du har ju alltid med sådan säkerhet talat om den...»

»Men nu känner jag bättre till förhållandena», svarade han med en kvävd suck.

En tid härefter var han åter som förut själva glättigheten och i en förtrolig stund, under en utflykt, sade han till henne: »Jag har funnit ett sätt att hjälpa mamma... på ett advokatkontor har jag lyckats få renskrivning... jag tänker ta en del av nätterna till hjälp, och det jag förtjänar blir tillräckligt för att mamma kan få nödig vila.»

Framtiden syntes icke ingiva honom någon vidare oro och han förde åter sitt vanliga språk om de sorgfria tider, som skulle stunda.

»I Uppland bor en morbror till oss, han lär vara rätt förmögen och nyss, då mamma kände sig mer än vanligt klen, skrev hon till honom och bad om ett litet lån, som jag ju kunde återbetala en gång, men nu liksom förut, då hon skrivit till honom, har han aldrig svarat ett ord. Nå, vi reda oss nog honom förutan... med åren blir det bra för oss, därom är jag säker... all min strävan kommer att gå ut på att bereda mamma sorgfria dagar... När mina inkomster bli någorlunda hyggliga, så skall du få se huru fint och nätt vi skola få det... Ja, då är du väl», tillade han dröjande, »då är du väl fullvuxen, Emelie... du är visst lång och smal, men ändå...»

»Ändå anser du, att jag inte växt nog», inföll hon skämtsamt, »du tänker, jag slutligen skall bli en riktig hummelstång.»

»Huru som helst blir du nog bra», sade han leende, »men... men vi skola ju alltid vara vänner?»

»Vänner för hela livet», och med ett barns trohjärtenhet räckte hon honom sin hand.

Ynglingens ögon strålade och han betraktade med en lång forskande blick hennes fina, bleka ansikte, över vilket låg ett ljuvt småleende, och han undrade, om väl någon i världen varit så lycklig som han. De hade emellertid närmat sig den mossbeväxta bergsfoten, där fru Werner och Marie redan väntande dröjde, och han kastade sig skrattande bredvid sin mor och gömde huvudet vid hennes bröst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free