- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
41

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skall gå», suckade fru Werner, som frågade Emelie, om hon icke tyckte att hennes Fritz blivit förfärligt blek och mager.

»Nu för tiden», tillade hon, »sitter han och skriver halva nätterna igenom och det tar på krafterna... om jag inte snart kan börja arbeta igen...» och så kom åter det gamla temat: »hur det väl skulle gå?...»

Denna fråga gjorde också Emelie sig själv, då hon i sin tunna kappa och trådslitna klänning skyndade från och till teatern.

»Om ändå herr Selinder ville använda mig mera, än han gör», sade hon ofta till Hanna. »Jag skulle få högre avlöning och med det du ännu får från operan...»

»Så skulle det knappast räcka till en vattenvälling åt oss», inföll fru Högqvist kanske mera sant än uppmuntrande.

»Vid kungliga baletten får jag allt mindre och mindre sysselsättning», fortfor Emelie, i det hon stödde mot handen den fina magra kinden och över den bågformiga munnen, som hade föga färg, syntes ett smärtfullt uttryck. »Jag är så lång och smal, men som gosse duger jag nog för dansen», och med en suck lät hon för tillfället alla funderingar på en anställning vid talscenen fara för vinden.

»Att det skulle gå så tråkigt för mig var då ett elände», suckade Hanna. »Jag får trösta mig med, att jag väl inte under en hel livstid behöver ligga så här fängslad. Doktorn har sagt», tillade hon med ett gladare uttryck, »att om det också dröjer, så kan jag likväl bli bra och då är det inte mera någon fara för oss...»

»Såvida vi inte till den tiden äro ihjälhungrade», sade fru Högqvist otåligt. »Jag har bjudit till att sticka strumpor för folk, laga linne och sådant, men man hjälper sig helst själv... det är ett knussel utan all like och vart jag vänder mig, ser jag ingen utkomst. Nej, det bär sig inte i längden!» ropade hon och vaggade med huvudet oroligt fram och tillbaka. »Det måste bli en ändring», sade hon otydligt mellan de sammanbitna tänderna, »en ändring på ett eller annat sätt», och hon kastade en förstulen, på en gång nästan skygg och mönstrande blick bort till Emelie, som satt framåtlutad och dolde ansiktet med sina händer.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free