- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
43

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sålt en del strumpor, så frågade han, varför han inte kunnat få köpa dem?... En är ju emellertid inte allvetande, och han medgav skrattande, att jag hade rätt, och därpå beställde han några par...»

»Den kommersen börjar då på att gå... jag kan hjälpa till att sticka...»

»Det gjorde honom ont om oss, det såg jag på honom och han skänkte mig som förskott på mitt arbete den här lilla långschalen...» härvid höll hon triumferande fram en papperssedel, som visade ’tio riksdaler banko’ i alla fyra hörnen.

»Nog var det gentilt, men ändå så...»

»Och han sa’ att han vid tillfälle ville titta hit upp och se om oss...»

»Låt honom inte komma hit...»

»Vad nu?... Har du inte själv önskat att någon av dina bekantskaper skulle titta hit... har du inte bittida och sent jämrat dig över huru långsamt tiden går... har det inte grämt dig, att du varit totalt övergiven?...»

»Men jag kan inte fördra den där människan!»

»Han tar väl inte ett stycke av dig, om han kommer.»

»Inte av mig, men... åh, jag förstår honom», avbröt hon sig livligt. »Jag märkte nog vem han såg efter, då han sist var här med alla de andra... det skulle vara det värsta, som kunde ske, om han kastade ut sina krokar för Emelie och hon, för vår fattigdoms skull, frestades att fastna i hans garn...»

»Jag gitter inte att höra dina dumheter», avbröt fru Högqvist barskt, »det är så likt dig att tyda allt till det värsta...»

»Jag ser hur det kommer att gå...»

»Vi äro naturligtvis så överhopade av människors välvilja att det kvittar oss lika, om vi stöta bort en eller annan hjälpande hand», inföll fru Högqvist ironiskt.

»Men vad har man väl för, att man kastar bort sig?» frågade Hanna i samma ton.

»Så... sjunger du nu på den där gamla trallen igen? På sista tiden har du blivit rent odräglig... Här ligger du bara och befaller och orerar, samt lägger inte två strån i kors... men jag som drar hela bördan...»

»Jag har sökt dela den, men jag har gjort det på ett sätt som jag evigt ångrar ...»

Ett uttryck av smärta spred sig plötsligt över Hannas ansikte, vars fina, vackra, regelbundna drag vanligtvis hade samma kalla och spotska uttryck som moderns. »Jag lägger inte två

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free