- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
44

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strån i kors, det är sant», fortfor hon häftigt, »jag har därför god tid till eftertanke...»

»Du åbäkar dig värre än det var någon fara på färde... och du tycks tro, att om vi hade Emelie inlåst i ett glasskåp, så skulle vi nog, genom att sitta och se på henne, både få tak över huvudet och äta oss mätta», ett kort skratt följde dessa ord, i det fru Högqvist ur en spegellåda hämtade fram en sliten plånbok, i vilken hon gömde den nyss erhållna gåvan.

»Åh, det är förfärligt», mumlade Hanna.

»Jag vill bara tala om för dig, att om vi inte före april erlagt vår hyra, så stå vi på bar backe...»

»Det vet jag ju», avbröt flickan otåligt.

»Om jag nu kan rädda oss från undergång genom att ge värden här i huset en liten avbetalning, så att det inte huvudstupa bär ut med oss, och jag för det uppskovet har att tacka Emelies vackra ögon, för vars skull jag kanske fick den här sedeln», med ett belåtet uttryck vägde fru Högqvist plånboken i banden, »så anser jag detta inte vara något, som du behöver ta’ dig så när. Huvudsaken är att vi få behålla denna lägenhet... det är inte lätt, kanske till och med ogörligt att finna en ny danslokal, och utan en sådan kunna vi inte existera... Visst har salen fått stå obegagnad i vinter, men när du blir kry, lyckas vi väl ta’ vår skada igen... vi få till dess släpa oss fram så gott vi kunna... Åh nej, gör en fattig mor inte något värre än att ta emot en gåva för att lindra sina barns nöd, så har hon inte mycket ont på sitt samvete.»

Fru Högqvist talade salvelsefullt, och Hanna svarade icke, hon såg blott med ett uttryck av misstro bort till sin mor, och då hon följande förmiddag var några minuter ensam med systern, talade hon helt hoppfullt om kommande stunder. Hade hon i sin oro tagit fasta på fru Högqvists ord, om att man väl skulle lyckas ta sin skada igen, om man blott hade tålamod att ännu en tid fördraga en hop tråkigheter och umbäranden, eller ville hon endast övertyga Emelie härom? Huru som helst, så talade hon sig själv in i en hoppfullare sinnesstämning.

»När jag blir så pass återställd, att jag obehindrat kan röra mig», sade hon leende, »så blir här inte så tråkigt. Naturligtvis kan jag inte genast börja vid scenen, men gamla vänner och kamrater, kan jag alltid titta till. Det är väl sant, att man lämnat mig en smula i sticket», fortfor hon muntert, »likväl har man säkert inte glömt huru vi mer än en gång roat oss tappert

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free