- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
49

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Hoppas!... jag kan väl inte ge mig ut och röva posten för att få det behövliga», avbröt fru Högqvist häftigt. »Jag har så länge arbetat för mina barn, att snart kan det vara er tur att göra något för mig!»

»Men vi kunna väl inte heller ge oss ut på några poströverier», sade Emelie med ett svagt leende, »och på Hannas förslag att reda affärerna tror mamma ju inte och vad mig beträffar...» tårarne trängde härvid fram i flickans ögon, »så är jag...»

»Många barn ha minsann före dig fått taga itu med tråkigheter...»

»Hur många gånger har jag inte önskat, det jag varit en gosse... sådana kunna ändå skapa sig en framtid», avbröt Emelie, i det hon häftigt hämtade efter anden, »flickor ha ingen förmåga att dra’ någon nytta av sin begåvning... jag har därför tänkt, att om jag vore en man...»

»Börjar du nu också», avbröt fru Högqvist, i det hon halvt förtvivlad lyfte sina händer. »Om du också vore en gosse och bleve en man, så — när den tiden kom, att du samlat inkomster, så att du kunde bispringa de dina, skulle du ha funnit andra, som låg dig närmare om hjärtat än en gammal mor...»

»Mamma!»

Det låg något skärande i Emelies röst, som kom fru Högqvist att stanna och vända sig om, i samma ögonblick hon stod i beredskap att lämna rummet. »Mamma, tala för Guds skull inte på det sättet», fortfor flickan, »hur det än må gå, ett otacksamt barn blir jag aldrig!...»

»Ja, få se... jag känner världen...»

»Ännu har jag inte förmåga att kunna vara till någon nytta», sade Emelie, i det hon slöt sig intill modern, »men jag tycker, jag skulle vilja gå i döden, om jag därmed kunde göra livet drägligt för er...»

»Ord är nog bra»; fru Högqvist syntes tämligen oberörd av dotterns smekningar, men rösten var vänligare, då hon fortfor: »I alla fall har jag åtminstone hos dig större deltagande, än det jag kan vänta av Hanna... Torka dina ögon och lugna dig... jag är inte tjänt med, att du grinar dig fördärvad...»

Men det oaktat kunde Emelie emellanåt icke tillbakahålla sina tårar under dessa dagar av ett enahanda upprepande av bekymmer, ett idisslande av samma spörsmål — vad man slutligen skulle taga sig till? Detta omtuggade ämne sökte dock Hanna allt framgent liva upp med varjehanda funderingar över

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free