- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
50

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utvägar för ett avhjälpande av den påträngande nöden. Med uppnått mål skulle det komma andra tider och hon skildrade riktigt con amore en viss ’vacker klänning’ och en viss ’nätt kappa’ och härunder kom hon till och med därhän, att hon antydde på möjligheten av en modern hatt, vartill nya skodon vore en oundviklig följd.

Detta allt var nog gott och väl, men lugnade icke tillfyllest, och söndersliten mellan hopp och fruktan, skyndade Emelie till och från sina teaterrepetitioner. En dag var hon till och med mer än vanligt orolig, ty modern hade aftonen förut hållit en föreläsning över den kritiska situationen, som endast kunde avhjälpas genom ett underverk, och Emelie, icke mycket troende på underverk, men fullt medveten om de svåra tiderna, skyndade nu frusen och hungrig mot hemmet, där hon i portgången mötte fru Högqvist.

»Det var då riktigt bra jag träffade dig, Emelie», sade hon, »så slipper jag kanske att gå... Hela foten sitter ute på mig och jag blir så våt i det här snöslasket...»

»Nej, jag går... det är sådana vattenmassor i gathörnen, att man kan simma... och så det blåser sedan...»

»Du är då alltid snäll», inföll fru Högqvist. »Nå, du vet, att jag flera dagar å rad har varit så ledsen», fortfor hon brådskande, »och så full av bekymmer, att jag inte har kunnat ta mig till det ringaste, men det är inte värt att sjunka i hög utan, när arbete erbjuder sig, är bäst att ta itu därmed.»

»Jag har emellertid inte något att rätta mig efter», fullföljde hon nästan i samma andedrag: »vill du därför vara snäll och springa och hämta en märkstrumpa hos grosshandlar Sivers... jag behöver nödvändigt en sådan för att få arbetet färdigt... Det är inte värt, att du först går upp... han är hemma nu och senare på dagen kanske han inte träffas... han bor inte långt härifrån... nummer sexton Drottninggatan...»

Med en vänlig nick vände Emelie om och det dröjde icke många minuter, innan hon framförde sitt ärende.

»Sitt ned, min lilla vän», sade grosshandlaren, vars feta, gamla ansikte klarnat upp till ett leende. »Jag skall strax... men stig för all del in och sitt ned... jaså, det var mamma, som skickade hit lilla Emelie... stackars mamma, hon har allt mycket bekymmersamt.»

Flickan hade låtit föra sig genom några elegant möblerade rum och då grosshandlar Sivers slutligen stannade framför en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free