- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
51

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

chiffonier, tog hon plats på yttersta kanten av en stol, som stod invid dörren.

»Ja ja, det är svårt, hm...» han drog ut en låda och sökte bland sina tillhörigheter, »men vad skulle Emelie säga om alla tråkigheter toge slut... om de kunde försvinna som om de aldrig funnits till?»

»Därmed har det sig inte så lätt», sade hon halvhögt, och med ett barns blyghet, höll hon sina ögon fästade på mattans brokiga blommor.

»Det skulle likväl kunna bli en möjlighet», fortfor han och plirade mysande mot henne samt tycktes glömma sitt förehavande, ty han närmade sig en närbelägen soffa, där han satte sig mitt emot henne. »Jag vet att det i synnerhet är hyran, som oroar mamma, jag talade med henne i går... det vill säga, jag mötte henne här strax utanför, kanske hon nämnde härom?»

»Nej, hon bad mig endast gå hit...»

»Det var snällt att ni kom... ni har blivit en riktigt söt flicka, Emelie... redan stora damen...»

»I april blir jag femton år», inföll hon leende och kanske icke utan stolthet.

»En femtonårig ängel...»

»Inte en riktig ängel...»

Den blyghet, varmed hon först närmat sig honom under föreställning, att han var en högst ärevördig person, hade försvunnit, hon kände sig icke längre ett barn, utan en ung flicka, som utan barmhärtighet hade lust att skratta åt en ålderstigen beundrare.

»Stör mig inte i mina illusioner», sade han i samma glättiga ton. »Men låt oss tala allvarsamt med varandra... Jag undrade nyss, vad ni skulle säga, om ni kom i mera bekymmerslösa omständigheter... men nu frågar jag er, om ni skulle tycka om att bo i en elegant våning... gå klädd i sammet och siden samt roa er av hjärtans lust... vara kvar vid teatern eller lämna den, som ni behagar, och åt era närmaste bereda en sorgfri framtid?»

Han höll upp, andlös genom snabbheten och häftigheten i sitt tal, och hon satt nästan lika andlös framför honom.

»Vad menade han då egentligen?» frågade hon sig. Hennes ansikte glödde, hennes hjärta slog våldsamt, det virvlade omkring i hennes hjärna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free