- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
52

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Säg blott, att ni vill vara en smula vänlig mot mig», fortfor han, »och jag vill göra allt för att ert liv skall bli lyckligt!»

Var det en dröm eller verklighet, frågade hon sig. Var hon utsatt för ett skämt eller menade han vad han sade? Den ton, varmed han talade, kom henne att icke tvivla på uppriktigheten av detta erbjudande och ändå kände hon en bestörtning, som pressade tillsammans hennes bröst, och i svallet av en obestämd ångest dränktes den glädje hon borde känna.

»Skulle ni kunna tycka om mig, Emelie, för allt det jag vill göra för er?»

Hans fråga var enträgen och han hade närmat sig intill henne.

En gammal älskare i den mest uppsluppna komedi kunde icke se löjligare ut, där han stod med handen tryckt mot sitt bröst, och med ett halvt skälmaktigt, halvt förskräckt uttryck såg hon upp till hans blossande ansikte.

»Skulle ni kunna tycka om mig, Emelie?» Han fattade henne häftigt om livet samt tryckte henne intill sig, i det han sökte röva en kyss.

»Låt mig vara!» ropade hon, i det förskräckelsen tog överhand framför löjet, under det hon förgäves sökte slingra sig ifrån honom. »Rör mig inte eller...» hon gav honom en våldsam stöt för bröstet, och i samma stund kände hon sig fri. Den gamle herrn hade förlorat balansen och föll ned i soffan, medan hans friserade peruk rullade för Emelies fötter.

Utan att kasta en blick på hans kala huvud, flydde hon blek och skälvande, ur rum i rum tills hon nådde tamburdörren, vars lås hon med famlande händer ryckte upp, och få ögonblick härefter rusade hon in i den lilla kammaren, där Hanna lugnt satt sysslande med ett handarbete, medan modern i ett skåp slamrade med några tallrikar.

»Vad i all världen står på?» ropade båda, då Emelie flämtande sjönk ned på en stol och, färdig att kvävas, slet av sig hatt och kappa.

»Åh, jag har varit utsatt för något förfärligt», framstötte hon, »grosshandlar Sivers...» hennes bleka läppar darrade, och med en oklar känsla om den förolämpning, för vilken hon varit utsatt, slog hon händerna för sitt ansikte.

»Vad är det... vad har hänt?» inföll Hanna lika blek och skälvande som systern. »Har du träffat den där människan... säg?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free