- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
53

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Mamma skickade mig nyss upp till honom ...»

»Gjorde mamma?»

Fru Högqvist skyggade något för den blick, som följde Hannas ord. »Jag skulle ju ha en märkstrumpa, vet jag och...»

»Vad har då hänt, Emelie?» upprepade Hanna utan att lyssna till moderns förklaring. »Håll inte för ansiktet... för guds skull tala!»

»Åh, jag blev så rädd!» händerna sjönko maktlösa ned, och medan tårarne långsamt bröto sig fram, fortfor hon halvhögt: »Först sa’ han jag var en ängel och... och jag kunde inte låta bli att skratta... sedan talade han om allt vad han ville ge mig... ge mig och alla de mina... Jag skulle tycka om honom, förstås... han rusade då fram och ville kyssa mig och höll mig fast... åh, jag trodde, jag skulle förlora förståndet!» Och hon började häftigt snyfta.

»Höll dig fast», upprepade Hanna tonlöst.

»Jag försökte komma ifrån honom... och stötte honom för bröstet och jag tror, jag stötte hårt till honom, för han ramlade baklänges i soffan just som jag rusade på dörren...»

»Du blev då fri från det odjuret!... Du lyckades springa ifrån honom?»

»Ja, jag sprang, fast jag höll på att snava på hans peruk, som jag trampade på...»

Hanna kunde knappast tillbakahålla ett leende. »Du skulle också rivit ut ögonen på honom», sade hon.

»Det är, min själ, sköna lärdomar du ger», ropade fru Högqvist, som med ett brak slängde den tallrikhög ifrån sig, vilken hon nyss hämtat fram. »Att bära sig ohyvsat åt mot den enda människa, som visat sig villig att hjälpa oss...»

»Men till vad pris?» frågade Hanna bittert.

»Tyst eländiga, du bör vara den, som härvidlag minst har något att säga!»

»Åh, vilka ord!»

»Kära mamma... kära, kära Hanna», bad Emelie, i det hon smekande gick emellan dem. »Ingenting ont har ju hänt... jag blev bara så förskräckt och...»

»Du är det värsta sjåp jag någonsin känt», avbröt fru Högqvist, i det hon omilt slängde bort Emelies händer, som ångestfullt omfattat henne. »Det var du», fortfor hon gäckande, »du som gärna ville gå i döden, om du därmed kunde hjälpa oss... jo pytt!... detta är din tacksamhet mot mig, när du, genom att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free