Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
visa ett grand vänlighet, hade kunnat få gubben till att göra vad som helst... i stället bär dig åt som en förryckt... Och jag, som hade överenskommit med honom om allt... som hade fått löfte på att redan i dag få uppbära en rund summa,[1] med vilken vi hade rett oss, och så fördärvar du hela saken ...»
»Käraste mamma!»
»Men jag skall lära dig annat... du skall ögonblickligen gå till honom igen och be honom om ursäkt för ditt beteende... det är inte säkert, att allt kan bli gott igen... det är likväl ändå ett försök...»
Emelie hade blivit alldeles gråblek och hennes lemmar darrade, under det hennes ögon hade fått en beslutsam blick. »Bed mig om allt annat», sade hon, »men jag går aldrig tillbaka...»
»Aldrig, sa’ du... jag vill se om du vågar...»
»Jag kan inte...» Färgen strömmade åter till hennes ansikte och i hennes ögon samlade sig en plötslig glöd: »nej, aldrig!» upprepade hon.
»Ut, ut», gallskrek modern, som tycktes ha förlorat all besinning. »Våga inte sätta din fot hit förrän du lytt mig...» och hon grep Emelie om armen, som hon våldsamt skakade.
»Jag går inte... det är omöjligt!» kom som ett kvidande över flickans läppar.
»Teaterscener duga inte för mig!» ropade modern. »Lyd... gå!» Och med knuten hand tilldelade hon henne några ursinniga slag över bröst och skuldror.[2] »Jag skall visa vem som rår, du eller jag!...»
Ett gällt skri banade sig väg över Hannas torra läppar och hennes huvud sjönk halvt medvetslöst mot den höga stolsryggen i samma ögonblick Emelie slungades mot dörren, som vid den häftiga stöten for upp på vid gavel och lika häftigt stängdes igen efter henne. »Ut på gatorna med dig!»
Emelie hade raglat framåt några steg. Det var nu tyst i kammaren bakom henne, men utan att se tillbaka störtade hon utför trapporna och, knappast vetande vad hon gjorde, rusade hon framåt utan att uppfatta, det man här och där förvånad stannade för att se efter henne.
»Hvad i all världen är det, Emelie?» hördes en välkänd röst och fru Werner stod med förskräckt blick framför henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
