- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
55

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hejdad i det häftiga språnget, kände flickan en plötslig svaghet, det susade för hennes öron och hon skulle ha vacklat, om den välvilliga kvinnan icke fattat henne vid armen och hållit henne uppe.

»Mamma!» var allt det Emelie förmådde yttra.

»Kom upp till mig, min flicka... vänd om med mig... du har sprungit förbi, där jag bor... kanske ämnade du dig till oss?»

Emelie skakade på huvudet, hon hade icke haft några tankar, endast att springa bort och gömma sig, hon visste icke vart.

»Orkar du dig uppför trapporna? Stöd dig på mig... jag var ute med lite’ arbete, för ögonen äro nu igen så pass bra, att jag börjat sy en smula... jag tror det var en lyckträff, att jag mötte dig», och fru Werner skakade sitt huvud, i det hon bekymrad betraktade Emelies ansikte, över vilket den gråaktiga blekheten åter igen hade fallit. »Att i det här snöslasket och i den välsignade stormen springa ut så där tunnklädd och barhuvad... håret stod omkring dig som en buske och du rusade åstad värre än elden var lös... jag kan inte säga hur rädd jag blev...»

»Nu äro vi äntligen uppe... lugna dig för all del, kära barn... så du fryser, du är ju alldeles blå», och fru Werner svepte en schal om Emelie, som dignat ned i ett soffhörn... »hur är det fatt?» fortfor hon ängsligt. »Nej, tala inte... drick en tår vatten först... du har visst blivit skrämd?»

»Skrämd... skrämd till döds», viskade flickan hest och i ett utbrott av ångest slog hon armarna hårt omkring fru Werner samt tryckte sitt huvud intill henne.

»Låt oss sitta här bredvid varandra... Marie kommer snart och hon skall få koka oss en tår gott kaffe... hon har förmodligen gått för att köpa bröd... Nu är det bättre, tror jag?»

»Ja, det är bättre», snyftade Emelie, som hade fallit i häftig gråt, och medan tårarne strömmade ned för hennes kinder, fick fru Werner del av de uppträden, som nyss hade timat.

Det var icke en sammanhängande skildring, utan avbrutna ord och fullt med utrop, under vilka fru Werner framkastade en förmodan om, att man var på världens sista tid.

»En mor... en egen mor bete sig på det sättet», mumlade hon otydligt. »Så ohyggligt... man kan inte höra något värre.»

»Jag vågar mig inte hem», viskade Emelie.

»Jag tror det är bäst, att du inte heller gör det...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free