Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som plikttrogna undersåtar ha vi blandat oss med mängden», återtog Malla, »vi ha jagat efter honom som om vi varit hans skuggor och allt vad han allernådigast behagat anse sevärt, där ha vi också varit med... åtminstone beskedligt hållit oss utanför...»
»Du», sade Emelie med en svag färgskiftning, »när han i går åkte förbi oss på torget, så tyckte jag, att han såg på oss.»
»Sämre syn har han haft.»
»Om vi ändå varit med bland de många vitklädda flickorna, som utanför residenset strödde blommor för honom...»
»Vi varit med?... Ja, om du sjunger... vi bland landshövdingsdöttrar och fina fröknar av stadens grädda...»
»Man kan ju alltid önska, och ser du», Emelie hade nu blivit blossande röd, »här i skärpet bär jag en ros, som jag tänker kasta för hans fötter.»
»Lyckliga ros, som där får vissna och dö!... Men jag ser ingen utsikt för dig att ens kunna träffa hans yttersta tåspets... vi komma aldrig fram till trappan...»
»Det ser nästan så ut... vilken trängsel... jag inbillade mig, att när vi gåvo oss av i så god tid...»
»Nej, här försover man sig inte då det gäller att uppvakta kungligheter. Låt oss i lugn inta’ en avvaktande ställning, det är riktigt bekvämt att kunna stödja sig mot muren...»
»Hartman är redan här... jag såg hans nässpets skymta fram bakom det sorgklädda fruntimret därborta... låt oss söka vända om för att komma till honom...»
»Det är fåfängt att arbeta mot strömmen», sade Malla, som skickligt parerade de stötar, varmed den påträngande människoskaran störtade fram. »Hartman har för resten redan observerat oss... nå», fortfor hon skrattande, »om det pågår så här, blir jag platt som en pannkaka... låt oss dra’ oss lite mer åt sidan... äntligen ha vi här vår kavaljer... har ni lyckats med det andra, herr Hartman?»
Som svar slog han sig med en betecknande åtbörd på brösttickan. »Till damernas tjänst!»
»Vi behöva anlita er tjänst mer än i ett fall», sade Emelie, »hela vår håg står till att uppnå residenstrappan...»
»Låt se, om ni har vassa armbågar, herr Hartman...»
»Det har ni nog själv, mamsell Höök...»
»Härvidlag brister det varken mig eller Emelie, men hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
