- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
75

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det må vara, så visar man sig tämligen känslolös för våra påstötningar...»

»Och är det så nödvändigt att komma fram?...»

»Emelie sover inte i natt, om hon ej får ge kronprinsen en avskedsblick...»

Första älskaren, som i trängseln förgäves bemödat sig om att intaga en förförisk posityr gav Emelie en av sina eldigaste blickar, i det han upprepade: »Är det så nödvändigt?»

»Alldeles nödvändigt», sade hon skrattande, »vi äro naturligtvis inte hitkomna för att uteslutande ta den här portgången i betraktande», och ivrigt som om det gällde en livsfråga såg Emelie oroligt upp till den unge mannen och i nästa minut kände hon sig hastigt förd framåt.

»Tack vare den kungliga vagnen som banar oss väg tror jag att vi hinna vårt mål», sade han, i det han med armen om Emelies liv, drog henne med sig. »Det var hart nära att vi fått stå i portgången som i ett skruvstäd.»

»Ni tänker inte på mig, herr Hartman», muttrade Malla, som sökte följa dem i spåren, vilket efter åtskilliga kraftiga skuffningar slutligen lyckades henne.

»Jag har varit med i folkskockningar förr och vet hur jag skall bete mig», sade hon skrattande, då hon röd och varm uppnådde sitt sällskap. »Här kunna vi stå och se prinsen i vitögat, i händelse vi ha lust.»

»Sch, tala inte så högt», viskade Emelie.

»Vem tror du lyssnar till vad jag säger?»

I denna förmodan hade Malla onekligen rätt, ty det var ett muntert sorl runt omkring dem, medan allas blickar riktades upp mot residensets fönster, därifrån man skymtade glittret av lysande uniformer.

»Betjäningen börjar röra på sig, nu kommer han snart», återtog Malla, som makade sig nära herr Hartman, vars arm hon fattade. »Jag tror det är bäst, att jag hänger mig fast som en kardborre, eljest riskerar jag att återigen bli undanträngd...»

Den täcka flickan såg härvid koketterande upp till den unge mannen, och trogen sin roll som förste älskare, kunde han icke underlåta att skänka henne ett uppmuntrande småleende.

»Emelie», fortfor hon livligt, »stå inte så nära vagnshjulen, du riskerar att få fötterna amputerade... Hon hör mig inte... hon är tokig!...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free