- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
77

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet - Tolvte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Vem bekymrar sig om henne», inföll förste älskaren bekymmerslöst.

»Fjäril!» hotade Malla, »men vi komma verkligen efter liksom Arbogaölet... det blir rysligt sent...»

»Ju senare ju bättre», tyckte gubben Malm, »vår primadonna kan då hinna sova bort sitt misshumör, innan hon träffar oss.»

Men Rosalindas misshumör var icke försvunnet med sömnen, ty hon sökte på allt sätt trakassera de båda flickorna och snart förmådde hon också herr Berggren att uppträda som tyrann, och de små subrettroller, vilka blivit dem tilldelade, togos ifrån dem en efter annan.

»Allt det här ha vi till straff för vår fördröjda resa», påstod Malla, »ett dröjsmål som, utom frukosten, inte medförde något synnerligt nöje... Vi ha sköna framtidsutsikter», tillade hon tragiskt samt började vandra över golvet på samma imponerande sätt som Rosalinda i någon av sina glansroller. »Sköna framtidsutsikter!»

»Men jag ångrar mig ändå inte», sade Emelie, »till och med om vi fått vara utan frukost», tillade hon i tankarna, under det hon leende och drömmande stödde huvudet mot handen.

*


TOLVTE KAPITLET.



»De stackars ungarna äro ju riktigt utsvultna», suckade änkefru kamrerskan Sivers, där hon i köket med välbehag lyssnade till det fräsande ljudet från en stekgryta. »Jag slår vad, att de under sitt kringflackande inte varit mätta en enda gång.»

»Då är det väl för dem, att de kommit hit», sade en flicka om några och tjugu år. »Mammas högsta nöje är att mätta de hungrande.»

»När därför någon landsortstrupp kommer hit, håller hon alltid öppen taffel för ett par sujetter», inföll den något äldre systern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free