Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men hur i all världen vet du?...»
»Stina tycker om att språka och det gör jag också, och ljuger hon, så ljuger jag... emellertid tror jag mig ha god reda på ställningar och förhållanden här i huset. En liten kärlekshandel är ju alltid intressant», fortfor hon halvviskande, i det hon skälmaktigt lutade sig fram för att se Emelie i ögonen, »och du, till och med en sådan är jag på spåren. Den där bleke, unge herrn, magister Holm, som du såg härom dagen, är dödligt förälskad i mamsell Hilda, yngsta dottern, och förlovningen blir nog eklaterad till hösten. Det lär inte vara något särdeles briljant parti, den lön han får från skolan, är det enda han har att leva av, och han skall också försörja en gammal fattig mor... Men kärleken är en skälm, du, och mamsell Hildas kontanter får ersätta vad som brister... Vad mamsell Maria angår...»
»Har hon också sin historia?...»
»Jag måtte inte ha oävna anlag för spioneri», sade Malla skrattande. »Nå, vad äldsta dottern beträffar, så har hon avsvurit allt giftermål. För en del år sedan lär hon ha haft en inklination, som för närvarande ligger gömd i den mörka mullen, men fastän hon snart går på trettiotalet och har klen hälsa, så har hon tillräckligt penningar för att få en friare för vart finger... Se så, nu vet du lika mycket som jag», tillade Malla. »Men tyst», fortfor hon och stötte till Emelie med armbågen i sidan, »kamrerskan ropar på oss och nu till bersån för att sedesamt njuta av gudsgåvorna!»
Och de båda flickorna njöto i sanning med fulla drag av de läckerheter kamrerskan dukade upp, men medan Malla kanske mera föredrog det materiella, så fäste sig måhända Emelie mera vid det lugna, angenäma sällskapsliv, som erbjöds.
Huru annorlunda var icke allt här mot det hem hon lämnat. Detta hem med dess dagliga bekymmer, de hårda ord, som blivit växlade, de intriger, som utspunnos, de stormiga uppträden, vilka därav varit en följd och som Emelie bevittnat samt själv varit invecklad uti — av allt detta dystra och sorgliga fanns här icke ett spår.
Hon kände sig i förstone nästan som en av trötthet uppgiven vandrerska, som väl behövde vila ut, och var kunde hon finna en bättre viloplats än här, där trevnaden härskade över allt, från de vitskurade trapporna till de ljusa rummen med deras vitlackerade möbler och storrosiga överdrag, deras blanka fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
