Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Så matgumma hon än är», inföll Emelie leende, »så tror jag, att hon i sin ungdom inte varit utan vissa svärmerier för vår konst, och det är dessa vi ha att tacka för det intresse, hon visar oss... Nu går hon till bersån», tillade den unga flickan, i det hon kastade en blick ut genom fönstret, och sköt undan bläck och penna. »Skola vi ta vårt handarbete och sätta oss hos henne?»
Och som två väluppfostrade flickor fattade de var sin lackerade sylåda med behövligt innehåll av fingerborg, sax, nålar och tråd, vilket allt var en present av fru Sivers, samt skyndade ut i trädgården.
För icke lång tid sedan hade de med lekar, upptåg och koketteri fördrivit sina dagar i sysslolöshet, utom vid de tillfällen, då något behövde ändras eller hjälpas upp av teatergarderoben, men vilket då tämligen vårdslöst blev hopravsat. Genom det goda exemplets makt hörde det emellertid nu icke längre till sällsyntheterna att se dem sitta med en nätt sömnad mellan händerna, under det de gåvo varandra skälmska blickar, liksom hade det varit en roll, i vilken de försökte sig. Det hände då ofta att Emelie var den som höll längst ut med detta ovana stillasittande och detta lugna utbyte av tankar och åsikter.
Det skilde sig så från detta uppsluppna komediantliv hon dittills fört, detta kringflackande, sorglösa, oregelbundna levnadssätt, fullt av umbäranden med en och annan ljusglimt av någon splendid supé, någon överdådig tillställning med läckra anrättningar, vin och kurtis, och en morgondag, där man hart nära led brist; detta konstnärskap, där tanken på kampen för existensen bortträngde tanken på konsten — en sorglig tillvaro, som givit henne tillräcklig erfarenhet att uppskatta de förmåner, vilka nu kommit henne till del.
Umgänget med den Siverska familjen var liksom en epok i hennes liv. Den kallade tillbaka det förgångnas strävanden — att vara skön och oemotståndlig blev henne icke längre nog. I hennes själ vaknade åter småningom en längtan efter konstnärlig fulländning, och det föll i dessa stunder liksom ett rosenskimmer över hennes obestämda drömmars romantik. Hon blev härunder mera tyst och tankfull än förut, men hennes ögon blevo mera glänsande, kinderna rundades lätt och fingo en högre färg, och det drömmande uttrycket kring munnen röjde en större ljuvhet.
»Man kan ordentligt förse sig på henne... Hon är värd ett bättre öde än att som stum person vid en landsortstrupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
