Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»De där målade underhålla naturligtvis min smak... får jag sätta mig vid rodret?... Tror ni inte jag kan styra?...»
Konstapeln såg ut som om han trodde henne till och med kunna styra ett konungarike.
»Nej sitt stilla mamsell Höök», ropade Hartman, som egentligen icke var någon sjöhjälte. »Det är bäst ni låter Schunk sköta båten.»
»Den glider fram som en svan», anmärkte Emelie, som sträckt en av sina fina händer över relingen och plaskade med fingrarna i vattnet. »Det är klart som kristall», fortfor hon, »man blir riktigt törstig...»
»I så fall har jag med mig saft och vatten», sade konstapeln, som kände sig överlycklig vid tanken på att kunna tillfredsställa hennes önskan. »Langa hit korgen, Hartman... mor har sänt med allt vad vi i den vägen behöva... kanske damerna föredraga ett glas vin... inte?... men här är en påse med bakelser och konfekt, som jag hoppas skall smaka», och sedan han fastgjort skotet, övertog han artigt värdskapet.
»Det var ingen dum idé, att du blev törstig, Emelie», sade Malla mumsande och knaprande på brända mandlar. »Men äro vi inte nu i närheten av där vi bo?... Mycket riktigt, jag skymtar takåsen och vid udden där borta börjar överste Mannerkrans’ trädgård... Tänk om fru Feuk nu såge oss på vår lilla repetition!...»
»Jag fruktar det blev ’villervalla’ på allvar», inföll Lars skrattande. »Men skall ni aldrig ge ’Donau-nymfen’?... Jag har själv på ett sällskapsspektakel spelat Larifaris roll, inte för att jag kan ta’ en ton, men bror min stod mellan kulisserna och sjöng, så att jag behövde bara gapa...»
»Det måtte varit lyckat!»
»Åh ja, inte så illa... till följd av min egen debut, intresserar jag mig för ’nymfen’...» svarade Lars, i det han lika begärligt som flickorna höll till godo med sötsakerna.
»Det är egentligen Djurströms, som ger den pjäsen», sade Emelie, »mamsell Magito sjunger så bra... skada att hon är så ovanligt korpulent.»
»Oaktat korpulensen har jag och många med mig en gång sett henne dansa i luften... inte sant, Schunk?...»
Konstapeln hade ända upp till vitögat blivit blossande röd.
»Tala om det du», fortfor Lars, som på ett pojkaktigt sätt roade sig åt Schunks förlägenhet. »Nå?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
