Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Feukens», sade man snart i staden. »Vi förstå nog, vad som är föreningsbandet», småskrattade man.
»Han har då blivit alldeles förtrollad, alltsedan den där aktrisen drogs upp ur sjön och bars hit», sade överstens gamla hushållerska, som gick mera direkt på saken. Hon hade skött hans föräldrars hem och fortfor även efter deras frånfälle att vara ett förstyre där i huset. Ehuru hon icke dristade sig till att låta översten ens höra ett andedrag av vissa iakttagelser, så skydde hon icke att på hans rygg säga sin mening samt gick småmuttrande för sig själv omkring och tyckte, att han levat tillräckligt undan i sin dag och att det nu borde vara slut.
Fru Feuk hade verkligen som hon förespått väckt ont blod, ehuru den värda matronan, i medvetandet av sina dygder, sysslade lugnt i sitt hem, fröjdade sig åt barnens och sina unga gästers nöje och litade på att översten var en man av värld, som väl visste att icke överskrida det passande, samt slog dövörat till, om man i hennes närhet dristade häntyda på alltför stor grannsämja.
Malla och Emelie togo som vanligt dagen som den kom. Ett ordnat liv medförde nu, som under vistandet hos Sivers, ett behövligt lugn och en lättnad i deras bekymmer för den dagliga existensen. Under tiden utförde Emelie på scenen fortfarande första älskarinnans parti. Med vanlig framgång, så att publiken hade roligt i stället för att smälta i tårar, suckade hon efter bästa förmåga sin Kotzebue, för att nästa afton sucka samma pjäs om igen eller någon annan i den känslofulla genren.
En kväll, endast några minuter före representationens början, mottog hon ett brev. Det bar svart lack och en brun hårlock föll ur kuvertet[1] — Fritz Werner, hennes barndoms lekkamrat och vän, fanns icke mer.
Allt intill det sista hade han hållit henne kär och det var Marie, hans syster, som framförde denna hans hälsning.
Han hade drömt att en gång bereda Emelie och sina närmaste ett sorgfritt liv, hans drömmar och förhoppningar hade alltid varit skyhöga, medan verkligheten endast bjöd armod och brist.
»Du skulle», skrev Marie, »du skulle sett hans ansikte, då han talade om dessa drömmar, den enda glada omväxling han ägde under strävandet att skaffa oss dagligt bröd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
