- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
104

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Huru han skrev — skrev hela dagen och natten också, tills färgen försvann från hans ansikte och hans kinder blevo ihåliga och ögonen fingo en glasartad glans, medan hans händer brände som eld.»

»Men mamma såg intet av allt detta, hon satt med förbundna ögon, sjuk och olycklig, och jag vågar icke lägga en större börda på henne än den hon redan har.»

»’Allt blir nog bra’, sade han ständigt med det gamla, glättiga tonfallet och mamma såg icke, hon endast hörde, och han kvävde sina hostningar och skämtade med henne, då hon oroligt sade, att han överansträngde sig, under det han arbetade för oss.»

»’Bry dig inte om mig’, bad han ständigt, ’om jag tog någon vila, skulle vår mor, du... skulle vi alla lida brist. Så länge jag förmår hålla huvudet upprätt, skall jag förstå hålla nöden från våra dörrar.’»

»Men det kom dock snart den tid, då krafterna sveko honom och han måste ge vika för sjukdomens övermakt. Jag hade redan förut i hemlighet skrivit till vår mors bror, som ju är rik, och samma dag som han slutligen förbarmade sig över vår betryckta ställning och kom för att föra oss alla bort med sig, för att dela hans välmakt, samma dag bars Fritz bort som lik och min mor var obotligt blind.»

Brevet föll ur Emelies skälvande händer. Borta — han var då borta? Hon kom ihåg hans glättighet, det käcka mod, varmed han trätt ut i världen, den förtröstan, som lyste i hans ögon och den ömhet han ständigt hade visat henne. Hon drog sig till minnes hans välmening, då han sparat tillsammans sina frukostpenningar för att skänka henne några skillingar och den saknad som låg i hans blick, då han i avskedets stund lutade sig ned över henne.

Hennes själ fylldes härvid av ångest och hon förebrådde sig att icke tillfyllest ha uppskattat honom.

Visst hade hon skrivit som han bett henne om, men det hade dröjt länge innan hon uppfyllde detta löfte och hon hade icke kunnat skänka honom en enda underrättelse om framgång — aldrig bereda honom någon glädje.

Hennes hjärta liksom pressades tillsammans och hon kastade sig häftigt snyftande till Mallas bröst, och den unga flickan, som kände till Emelies vänskap för Werners, fattade lätt vad som skett.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free