Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gråt inte... kom ihåg, du skall uppträda... det går inte an...»
»Vad står på», frågade direktören, som i detsamma passerade förbi. »Vad tusan är det här för tillställning!... Ni måste ögonblickligen in... det dröjer inte ett par sekunder innan vi börja...»
»Jag kan inte», snyftade Emelie.
»Ni kan lipa sedan... för resten skadar det inte, om ni också tjuter en liten vers inne på scenen», och med en teaterdirektörs makt och obeveklighet tog han Emelie om armen samt ledde henne in på scenen.
Hon skulle börja sin roll med att hela fem minuter ligga avdånad på scenen, men hon hade hellre lust att springa från alltsammans och gömma sig i den ensligaste vrå.
Det sorglösa och ystra i hennes natur, som överensstämde med hennes år, med den frihet, vari hon fått växa upp, med det sällskap hon reste omkring med, denna bekymmerslöshet hade lämnat rum för en beklämdhet, blandad med sorg, vari denna plötsliga underrättelse hade försänkt henne, och den gav henne en ädlare stämning.
Hon återgav ett och annnat av sin melodramatiska roll med mera sanning och, i övergående ögonblick, höjde hon sig till inspiration.
Sysselsatt med sin roll, på vilken hon överflyttade sin egen inneboende sorg, lade hon icke märke till, att man denna afton skrattade mindre åt henne än vanligt och att man icke en enda gång från salongen apostroferade henne med de infall, varmed man eljes rikligt nog brukade slösa.
»Jag visste väl, att hon inte var oäven», viskade under spelets gång direktören till herr Malm, »under min ledning blir det nog med tiden något utav henne.»
»Ja... hm...» framstötte komikern torrt.
Stycket var emellertid ej väl slutat och ridån ’tilldragen’, förrän en högväxt, äldre man inträdde på scenen och gick rakt fram till Emelie, som efter slutad roll hade försjunkit i verkligheten av sin smärta.
»Någon vill tala med dig», viskade Malla, då Emelie förströdd hade vänt sig bort utan att observera den främmande.
»Hör på!» sade han och fattade Emelies hand.
»Min herre!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
