- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
107

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring och spela Kotzebue på provinsteatrarna... Gud vare med er!»

Han vände sig om för att gå sin väg lika plötsligt som han kommit.

Just i själva dörren tycktes han likväl ha fått en ny idé, han närmade sig åter, tog ur fickan en annotationsbok och räckte Emelie ett guldstift.

Denna gång var hans sätt ytterst artigt, och under det han med en vänlig blick såg Emelie djupt in i ögonen, sade han förbindligt: »Vill ni teckna ert namn här på ett ledigt plån?»[1]

Emelie lydde mekaniskt, varefter han med ett godlynt: »Tack, mitt vackra barn!» försvann från scenen.

De stridiga sinnesrörelser, som denna afton upprört Emelie, och den gamle herrns egendomliga uppträdande kommo henne att känna sig en smula förbryllad.

»Du står som förstenad, Emelie», ropade Malla, som på avstånd iakttagit henne. »Vad var det för föreläsningar han höll?» tillade hon och närmade sig.

»Vad i all världen var det för en person, som kom så där tvärt sättande för att ge goda råd åt en första älskarinna?...» frågade herr Malm, som nu sällade sig till sällskapet.

»Jag är lika klok som ni», sade Emelie och skakade sitt huvud.

»Nå, vad var det allt som han predikade?» Malla fattade härvid Emelies arm. »Jag är idel öra!»

»Dito, dito», instämde herr Malm, som, om han icke höll henne under armen, likväl höll sig i hennes närhet.

»Nej, skämta inte nu», bad Emelie upprörd, och den länge tillbakaträngda smärtan över Fritz Werners död tog ut sin rätt och nästan som ett barn, vilket gråter ut sin sorg, satte hon händerna för ansiktet samt snyftade högt.

Gubben Malm stirrade förskräckt på henne.

»Hon har fått ledsamma underrättelser från hemmet», viskade Malla, »en av hennes barndomsvänner har dött.»

Komikern höjde ögonbrynen och satte ut läpparna till en ohörbar vissling, varpå han, utan att yttra ett ord, hastigt lomade bort.

Emelie hade sin första sömnlösa natt. Barndomsminnen döko upp ett efter annat och blevo snart ett virrvarr av hågkomster,


[1] ’Grupper och personager av Orvar Odd.’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free