Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Var då så barmhärtig», Malla knäppte tillsammans sina händer så bekvämt, »och skrinlägg också din sorg... Säg», tillade hon och blinkade med ögonen, »var han din fästman?...»
Emelie vände sig bort på ett flickaktigt sätt. »Du gycklar alltid», sade hon stött.
»Härvidlag kunna vi ta’ varandra i hand... det hör för övrigt till vårt yrke», Malla skrattade retsamt. »Berggrenska sällskapet i all ära, men jag håller det inte för mer än simpla taskspelare och gycklare...»
»Men jag sätter skådespelarkonsten högt!» Emelie gjorde en sväng på sitt huvud.
»Nej, här börjar bli tråkigt i längden», återtog Malla i det hon reste sig upp. »När ditt misshumör är borta, jag menar när minnet av din salig fästman förbleknat något och... och du lärt dig koka kallops», tillade hon skälmskt, »så kunna vi kanske, innan teaterdags, ta’ oss en promenad i vår älskvärde grannes park... ropa mig när du har lust», och hon trippade bort till blomsterrabatterna, drog här och där till sig en utslagen ros, och utan att bryta dess stängel, tryckte hon sin fina näsa mot dess doftande kalk.
Det var det bästa för Malla att ej röva bort fru Feuks älsklingsblommor och icke utan skadeglädje följde Emelie sin väninnas tvungna återhållsamhet.
Om det varit Mallas avsikt att, genom sitt försök till gnabb, föra Emelies tankar bort från den avlidne barndomsvännen, så hade hon verkligen lyckats. Den ringaktning, varmed hon talat om Berggrenska sällskapet, var liksom en återklang av de ord, som främlingen aftonen förut hade yttrat och mitt i bedrövelsen hade ständigt återljudit för hennes öron: »Res icke omkring och spela Kotzebue på provinsteatrarna... lyd mitt råd! sök att få se mamsell Mars... tag henne till föresyn...»
Varthän skulle hon vända sig för att få se denna storhet — ty en storhet måste det vara — kanske om hon helt à propos nämnde detta namn, så kunde hon få någon upplysning?
I detta ögonblick slog Lars med en ljudlig smäll tillsammans en tjock bok, i vilken han läst, och läggande den på bordet bredvid Emelie, kastade han en sidoblick på sin mors gäst samt mumlade något om ’kacklande gäss’ och beredde sig att kasta boll, då Emelie i detsamma vinkade honom till sig.
»Lars», sade hon med dämpad röst. »Ni som har läst så mycket... har ni hört talas om mamsell Mars?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
