- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
115

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Se så, nu har jag sökt göra min lilla skildring», fullföljde han glättigt. »Men vad er särskilt beträffar, mamsell Högqvist», tillade han allvarligt, »så säger jag er uppriktigt... jag talar till er som en vän, att ni borde slå ur hågen alla tankar på teatern.»

»Ni finner då?...»

»Att ni alltid är förtjusande, men i vardagslivet förefaller ni mig mera förtrollande än på scenen. Jag säger er rent ut», fortfor han med en liten paus, »att det skär mig i hjärtat när jag tänker på... jag ber er ännu en gång inte misstycka!... men att vara fästad vid ett kringresande teatersällskap är inte... är inte er plats.»

»Jag har också själv tänkt detsamma...»

»Och sedan... vad då?»

»Jag är inte i en så lycklig ställning, att jag kan göra upp några framtidsplaner», svarade hon leende.

»Men något har ni väl alltid tänkt?» framkastade han.

»Jag har tänkt mycket, jag!» Hon skrattade ett litet kort bittert skratt.

»Då jag växte upp, tänkte jag, det jag icke kunde leva utan att få uppträda på scenen, jag ville där bli en storhet, naturligtvis!... Men sedan kom uppträdandet — min talorgan kan inte tjusa med någon ljuvlighet... min deklamation är under all kritik, jag...» hon knäppte händerna hårt tillsammans och höll dem tryckta mot sitt bröst, ur vilket en tårlös snyftning var färdig att tränga fram.

»Jag har misslyckats alltifrån första stund, jag visade mig på scenen. Till en början», hon hämtade djupt efter andan och fortfor lugnare: »till en början grämde det mig... jag var förtvivlad och skämdes nästan smått... omsider fann jag mig i mitt öde, och... och...»

Hon tystnade, hennes ögon voro sänkta mot marken. Plötsligen såg hon upp med en skalkaktig blick och yttrade halvhögt: »Jag började trösta mig vid tanken att trots mitt misslyckade uppträdande jag ändå var en smula observerad... Ni finner säkert att jag är mycket fåfäng...»

»Kanske», sade han småskrattande, »men det kan ju inte vara annorlunda... det är till och med helt naturligt. Ni behöver endast se er i spegeln för att veta, att det inte ligger någon överdrift i de artigheter man säger er...»

»Om de också inte voro utan överdrifter, så började de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free