- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
130

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smicker och beröm, och huru sårad hon än var vid tanken på att hennes försök till övertalning icke vägt det ringaste i vågskålen, så tog hennes goda hjärta snart ut sin rätt.

»Jag har menat väl med Emelie», tänkte hon, »lika väl som hon varit min egen dotter», men högt sade hon: »om hon haft några år till på nacken, så skulle hon bättre ha förstått det dåraktiga i att hålla fast vid sina fantasier...»

»För att förstå detta behöver man inte alls vara gråhårig», muttrade Malla förtretad.

»Oss emellan sagt», återtog fru Feuk, som tyckte om att lätta sitt hjärta, »var det inte utan, att man kände sig smått avundsjuk över den artighet översten visade oss... Man skulle väl blivit alldeles utom sig, om han gift sig med Emelie och i mitt enkla hem funnit en brud, då så många adliga familjer rent av stritt om honom.»

Denna påräknade triumf, som gick henne ur händerna, kom henne att sucka. »Men jag har gjort vad jag har kunnat för att bringa allt till ett gott resultat», tillade hon tröstande sig själv. »Jag vet emellertid inte huru jag skall bete mig för att så skonsamt som möjligt ge honom del av Emelies beslut. Det är verkligen obehagligt för mig att ha blivit indragen i det här... När jag närmare tänker på saken, så får hon själv tala med honom samt reda sig så gott hon kan... jag behöver ju inte dra ned alla obehag över mitt eget huvud», och något tröstad av detta beslut, lät hon Malla en stund härefter föra översten direkt upp till den lilla vindskammaren, där Emelie med klappande hjärta väntade honom.

Det var emellertid icke många ord som växlades dem emellan, då hon utom sig, högt snyftande, kastade sig i hans armar, i det hon viskade till honom, huru svårt det var, att hon måste avsäga sig den aktade ställning han bjöd mot det ovissa i konstnärslivet.

Han hade måhända icke utan inre strid övervunnit vissa fördomar mot hennes yrke, och då hon nu föredrog detta framför allt annat, visste han att några övertalningar icke skulle hjälpa. Kanske fann han också sitt värde så stort att det borde ha talat för sig självt.

Under tystnad lyssnade han till hennes osammanhängande, passionerade förklaring om de drömbilder, som föresvävat henne alltsedan hon var barn, vilka, i den stund, då hon för alltid tänkt avsäga sig ett försök till förverkligande, hade gripit henne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free