Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en så ångestfull längtan, att hon måste försaka en framstående samhällsställning och rikedomens lugna oberoende — måste försaka hela ömheten av hans omvårdnad, hans ädla överseende kärlek.
Medan han till avsked tryckte henne intill sig, intogs han möjligtvis av en föreställning om, att när hon fått pröva allt det bittra i ett felslaget hopp, i förening med oroande bekymmer över en oviss existens, skulle detta bättre än ord verka till hans fördel.
Han trodde icke på hennes begåvning som aktris, och om han än, i följd av hennes ihärdighet att, trots alla svårigheter, vidhänga sin böjelse, verkligen hade delat hennes föreställning, så skulle han ej velat jämna hennes bana. Att med ett understöd vara henne behjälplig till uppnåendet av ett mål, som för alltid skulle skilja dem åt — något sådant föll honom ej in, därtill voro hans känslor icke tillräckligt faderliga. Han ansåg sig för övrigt ha trätt utom sitt stånds gränser, då han önskade välja till hustru en ung flicka, som ägnat sig åt skådespelarkonsten, men denna konst måste vara glömd som om den aldrig funnits till i samma stund hon bar hans namn. Ju större svårigheter och bekymmer, som därför hopade sig omkring henne, desto förr skulle hon lära sig glömma, hon i första rummet, och då hon visat sig väl kunna uppbära en framstående ställning, skulle också världen blunda för det framfarna.
»Om edra förhoppningar slå fel, kom då ihåg att jag alltid är densamme», viskade han och sköt henne sakta ifrån sig.
När översten hade avlägsnat sig och Malla gläntade på dörren, fann hon Emelie ännu i tårar.
»Och du har låtit honom gå för att inte komma igen?» sade hon förtretad, i det hon närmade sig.
»Du förstår inte ditt eget bästa», fortfor hon, då Emelie icke svarade, »men du får nog ångra dig. Han måtte emellertid», tillade hon på sitt gamla lekfulla sätt, »han måtte ha tyckt dig vara särdeles intagande, där du låg som en våt disktrasa på den fina salongssoffan. Jag önskar, att det hade varit jag som gått till botten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
