Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och antaganden, och liksom Emelie varit fru Sivers gunstling, blev det nu Mallas tur att övertaga favoritskapet.
»Det är riktigt trevligt», sade Hartman ett par dagar härefter, »att den charmanta översten inte längre hänger er i hälarna...»
»Jag tycker tvärtom», inföll Malla.
»Således borta till stor sorg och saknad», anmärkte Hartman, i det han forskande såg bort till Emelie.
»På sätt och vis...»
»Emelie narras... om hon saknade honom, så skulle hon inte ...»
»Malla!»
»Så skulle hon inte», fullföljde denna utan att låta störa sig, och alltjämt fasthängande vid ett avsägande, med vilket hon för egen del ansåg sig ha gjort stora förluster, tillade hon: »skulle hon inte försakat att bli överstinna!»
»Åh tusan! Var det så allvarsamt...» skrattade Hartman misstroget.
»Jag förstår inte, huru du kan vara så ogrannlaga», inföll Emelie blossande röd och utom sig av harm. »Vem angår det av vad orsak någon visar sig artig mot oss eller lämnar oss!... Om du en enda gång till endast gör en häntydning på... på det du nyss sagt, så är det totalt slut på min vänskap!...»
»Snälla Emelie!» Malla smög sig ångerfullt intill henne.
»Inte till någon», upprepade Emelie, »och inte till mig heller... jag är trött därpå!»
Den unga flickans vrede övertygade Hartman, att det låg allvar under Mallas ord, och liksom denna kände han en viss respekt för den framstående ställning, som kunnat komma Emelie till del. Av vad orsak hon försakat, kunde han dock icke fatta, såvida hon ej hyste tycke för en annan.
»Månne denne andre skulle kunna vara han själv?» och han smålog av tillfredsställd egenkärlek.
»Det är ju ingen skada skedd, Emelie lilla», sade han. »När man känner er önskan så... er vilja är ju vår lag...»
»Det låter höra sig.» Emelie var redan blidkad.
»Vad mig beträffar så vet ni ju, att jag är er ödmjuke slav...»
»Jag gör er fri!»
»Men det är ljuvt att bära edra bojor...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
