- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
140

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TJUGONDE KAPITLET.



Hanna tyckte det var som om ett solsken lyst upp allt omkring henne den stund, då Emelie inträdde i hemmet. Till och med fru Högqvists regelbundna och stränga ansikte klarnade upp i ett leende och hennes ’välkommen’ var nästan hjärtligare än Emelie hade väntat. Såväl mor som dotter tycktes hava glömt att flickans resa från Stockholm till en del varit en flykt undan ett olycksöde, och man talade endast om hennes konstnärliga utbildning. Fru Högqvist sade rent ut, att hon icke väntat sig något storverk av dotterns engagemang vid Berggrenska sällskapet och Emelie erkände leende sin oförmåga, »men jag är rik på förhoppningar», sade hon, där hon satt uppkrupen i den för henne välbekanta soffan, vars hårt stoppade dynor icke skänkte någon särdeles bekväm vila.

»Rik på förhoppningar», upprepade Hanna och kvävde en suck, i det hon muntert tillade: »jag undrar inte därpå», och hon såg leende bort till Emelie.

Det kringresande livet och vistandet i småstäderna, där luften nästan ägde lantlivets friskhet, hade givit hennes skönhet en livligare glans. Hennes bruna hår hade fått starkare guldskiftning, hennes ögon mera djup och hennes läppar högre glöd.

Ännu icke sjutton år hade hennes ansikte barndomens rundning, och dess oskuld, parad med den unga flickans skalkaktiga medvetande om att vara intagande, ökade förtrollningen i hennes glättiga minspel.

Det bleka, outvecklade barn, som Hanna lämnat, fanns icke mera, hon återsåg en fulländad skönhet och hon tänkte i detta ögonblick att ingen kunde mäta sig med Emelie, och flickan, som uppfattade den beundrande blicken, rodnade av nöje.

Fru Högqvist sysselsatte sig också med hennes utseende, ty hon yttrade högt: »Det är underligt att du, efter din svältkur hos Berggrens, kan se så pass bra ut som du gör.»

»Här i hemmet var det just inte heller något överflöd», muttrade Hanna.

»Men till en början vi reste, hade jag det värre, tusen gånger värre», inföll Emelie livligt, i det hon gav sin mor en vänlig blick. »Malla och jag voro riktigt urholkade... åh, ett sådant tattarliv vi förde... vi tänkte för resten mera på lek än på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free