Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var katten vad han inger dig för en finkänsla!» Hannas röst var hård och spefull. »Vem var denne ’honom’? Ogrannlaga nog», yttrade hon i samma ton, »yrkar jag få veta hans namn.»
»Överste Mannerkrans...»
»Han måtte ha ingett dig en vådlig respekt, eftersom du knappast vågar viska hans namn. Jag vet hur han såg ut», tillade hon med ett kort skratt: »en tjock gammal gubbe med peruk och rödaktigt skägg...»
»Åh nej, en lång, mörk, ståtlig man...»
»Såg han så skaplig ut?... Men i alla fall gjorde du rätt som lät honom gå...»
»Jag är glad att du tycker det», Emelie smög sig närmare systern. »Man påstod annars att jag gjorde en stor dumhet...»
»Det finnes gott om usla människor som råda till ont!...»
Emelie strök håret ur sitt ansikte, i det hon förvånad betraktade Hanna. »Åh nej», svarade hon hastigt, »jag försäkrar att ingen kunde vara mera välmenande än fru Feuk.»
»Och hon ville, att du skulle kasta bort dig...»
»Du missförstår mig helt och hållet... det var fråga om... ja, han ville gifta sig med mig...»
»Gifta sig?» Hanna spärrade upp ögonen. »Riktigt ordentligt gifta sig», upprepade hon nästan med Mallas ord och känslor. »Men var du då alldeles från förståndet», fortfor hon och stötte Emelie omilt ifrån sig. »Vad anseende har väl en flicka vid teatern? Den första bästa tycker henne vara en god pris som han saklöst kan roffa åt sig. Våra ungherrar finna rent av att det hör till god ton», fortfor hon nästan i samma andedrag, »att det hör till god ton att ha en älskarinna vid teatern... det är du som har kastat bort dig!»
»Men du har alltid sagt att teatern var en bana, där man kunde ha en lysande framtid.»
»Därför att den var att föredraga, då just inte något annat passade dig i arbetsväg...»
»Och du har alltid förespått mig att det skulle gå bra...»
»Se så, nu får jag skuld för din dårskap!... Bra?... ja, så länge inte något annat erbjöds dig!... Tänk så lycklig du skulle kunna ha varit... en fin, förnäm dam, vars minsta önskan blivit uppfylld... Ett sorgfritt liv... jag kan så väl föreställa mig ett sådant, man lär sig det, när man får vrida och vända på en sexstyver, innan man vågar ge ut den.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
