- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
145

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Om jag varit i din närhet», fortfor Hanna, då Emelie utan att svara, nästan som ett skrämt barn till hälften vände bort huvudet, »om jag varit i din närhet, skulle jag nog förstått att lära dig ta reson. Hur skall du väl kunna genomföra allt det du tänkt för att nå ditt mål som aktris?... Jag skulle lärt dig att överväga och inte rusa blint åstad, och om det också i början skulle kostat på dig en smula att inte få din vilja fram, så skulle du till slut en gång ha tackat mig.»

»Kanske har du rätt.» Emelie såg bort till systern med en något förströdd blick, som hastigt klarnade till ett leende. »Men jag är sannerligen så förstockad, att jag inte ångrar mig», och hon tillade med en liten bevekande smekning: »Låt oss inte vidare tala om vad som kunde ha varit... det är nu som det är... utan hjälp mig hellre att fundera ut, huru jag, på mitt sätt, skall kunna gripa fatt på lyckan.»

Hanna skakade sitt huvud. Hon var sannerligen icke vid humör att för tillfället ge några råd. »Jag får lov att göra i ordning dukningen», sade hon kort, »det är riktigt oförsvarligt att jag glömt ge mamma en handräckning i köket.»

Och medan hon nu med sin något haltande gång, som Emelie först i denna stund blev varse, skyndade ur rummet för att i samma ögonblick komma tillbaka igen bärande en skramlande bricka, syntes hon alltjämt vara under inflytandet av en mängd mindre angenäma tankar. »Ja, vid teatern», muttrade hon halvhögt, »kan det gå an, så länge man är ung och frisk... för min del är jag inte tyngd av år, men sedan olyckan träffade mig... vad återstår? Lite eländigt handarbete är allt... jag tycker att jag borde vara för dig som en spegel... så här ser man ut, när man misslyckas», och hon vände hastigt mot Emelie sitt bleka, sorgsna ansikte.

Emelie såg på henne med ett leende, under det tårarna stego henne upp i ögonen.

»Om jag nu hör till dem, som gå till botten, så kommer du kanske att flyta ovanpå», återtog Hanna. »Men jag säger bara, du gjort klokt, om du tagit det säkra för det osäkra.»

»Det är odisputabelt», inföll Emelie muntert, »så inbjudande bordet ser ut... biffsteksoset gör mig hungrig som en varg.»

»Det är serverat!» sade Hanna, som övergick till samma sorgfria ton, och då fru Högqvist nu inträdde, fann hon de båda flickorna knaprande på rädisor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free