- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
149

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Nej, ser jag rätt!» ropade hon samt blickade mönstrande upp till Emelie, »ja, jag kan inte misstaga mig!... Men jag... är jag då inte igenkänd?... Snälla Emelie, kommer du inte ihåg Lydia... har du inte något minne för dina många gamla kamrater... inte minne för våra gemensamma triumfer hos Selinders?»

»Lydia!... nå, nu känner jag igen dig...»

»Vi voro ju oskiljaktiga... riktiga vänner i liv och död», fortfor Lydia muntert. »Inte så alldeles, säger du... Ja, om vi till och med ibland hade små nappatag med varandra, så vad gör det... Man slåss och förliks, när man är barn, och se’n glömmer man allt det där... och nu tänka ni dricka chokolad?»

»Min bror Jean...»

»Jean, den där lilla pysen, som gick i kolt, tror jag», avbröt Lydia, »så tiderna förändras», tillade hon och plirade kokett på honom; »pysen har ju blivit förvandlad till en ung man... det är ju ett riktigt trolleri...»

Jean, som först rodnat av harm vid påminnelsen om kolten, rodnade nu av nöje över att bli kallad en ung man, och han frågade helt betagen, om icke Lydia ville göra dem sällskap.

»Jag vet inte om det passar sig att vi utan förkläde gå in på ett schweizeri», sade flickan och knep en smula på munnen samt gav sig ton av att förstå sig på vad som var comme-il-faut eller ej.

»Men jag är ett par år äldre än du, Emelie, och får passera som din mamma...»

Jean mumlade otydligt några ord. Han ville gärna säga en artighet, men han kom sig icke riktigt för. Det var minsann icke så lätt att i hast bli en belevad ung man.

»Greve Puke har således engagerat dig som aktris», sade Lydia, i det hon bröt sönder en tårta.

»Jag var som jag sagt dig hos honom i dag, och han var mycket vänlig.»

»Tacka för det!... Det var i alla fall tur för dig att genast bli anställd», inföll Lydia, som återigen kastade en mönstrande blick på Emelie, medan ett uttryck av bitterhet en sekund sammanpressade hennes läppar för att i samma ögonblick öppna sig till ett skälmskt leende. »Han kunde icke motstå dig, det var klart... Jo, jag är också anställd vid operan... figurantska vid baletten, varken mer eller mindre... någon solodansös blir jag aldrig. Det är inte lätt att komma framåt...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free