- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
150

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det gamla gardet håller i sig som du vet...» och graciöst, hållande lillfingret i vädret, förde hon koppen till sina läppar.

»En trevlig överraskning att jag träffade dig», hon nickade mot Emelie samt gav Jean ett småleende, »herr Högqvist var bra artig, som lät mig komma med på ett hörn...»

»Det är jag», sade den överlycklige Jean, »som härvidlag har största nöjet av att ha gjort bekantskap med mamsell... mamsell Lydia...»

»Sellberg», interfolierade Lydia.

»Ursäkta, att jag glömt presentera!» Emelie var förlägen, men sanningen att säga, hade hon glömt sin nya väninnas tillnamn.

»Skadar inte!» Lydia var nådig, fastän hon tämligen strängt tycktes hålla på konvenansen. »Vi komma ofta att träffas, åtminstone på teatern... som en vän ber jag dig att inte ha alltför stora förhoppningar... det finnes inte något värre än när de gäckas... Jag bereder dig på», fortfor hon skrattande, »att fruarna Torslow, Eriksson och Frösslind inte låta undantränga sig. Huru bedagade de än må vara, så uppträda de fortfarande i ungdomliga roller och inneha stora repertoaren... Åh nej, du som jag har just inte lysande utsikter», med en liten beklagande blick skakade hon sitt huvud, och tillade muntert: »men inte är det värt att hänga sig för det!»

»De värda fruarna Frösslind, Eriksson och Torslow skola väl inte leva i all evighet», anmärkte Jean, som icke kunde tiga längre.

»Jaså, ni hör till det slags folk, som önskar livet ur sin nästa... ni är ju farlig, herr Högqvist!» Hon lät sina ord följas av en blick, som gjorde gossen alldeles yr i huvudet.

Naturligtvis måste han bli betagen i en dam, av vilken han behandlades som en fullväxt person, och fastän han visste, att han genom sin fördröjda bortovaro åsamkade sig obehag, kunde han icke lösslita sig från den språksamma flickan, nödgade henne att följa med till hemmet, något som Lydia kanske hoppats skulle bli i återgäld för den uppmärksamhet hon visat, ty hon invände endast helt svagt: »Bara jag inte faller besvärlig», varpå hon lätt och ledigt trippade fram vid hans sida.

Lyckligtvis var Jean stadd vid god kassa, och som den utan ringaste avdrag överlämnades till modern, hade hon icke något skäl till missnöje och välkomnade icke allenast sonen, utan också Lydia, som hon fann vara en pigg flicka, vilken hon vid avskedet bad att emellanåt titta till Emelia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0150.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free