Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu för tiden känner jag inte många figurantskor», sade Hanna med en suck. »Jag har alldeles kommit ifrån kulisslivet...»
»Aldrig trodde jag, att hon en gång skulle bli så här vänlig», anmärkte Emelie, »hos Selinders levde vi nästan med varandra som hund och katt.»
»Alla ungar äro elaka», inföll fru Högqvist, »hund och katt... du har rätt i den liknelsen, sådana äro de alla... det är väl att de en gång med tiden upphöra att rivas och bitas.»
»Lydia synes åtminstone ha gjort det och Emelie var aldrig särdeles farlig», menade Hanna småskrattande.
»Hon var inte bättre än andra!» Fru Högqvist knyckte på nacken och de båda systrarna började ett annat samtalsämne, men efter den stunden hände det ofta att Lydia i förbigående tittade till dem. Snart hörde det nästan till den dagliga ordningen, att hon hämtade Emelie för promenader, och som hon alltid medförde någon läckerhet i form av bakverk eller frukt för fru Högqvist samt hade fullt upp med pikanta teaternyheter från balettvärlden för Hanna, så blev hon omsider en gärna sedd gäst av såväl modern som hennes äldsta dotter.
»Jag börjar småningom att känna igen mig», sade Hanna med något av sin forna livlighet. »När Emelie uppträder i höst, skall det bli roligt att emellanåt hämta henne från teatern.»
Vad Emelie särskilt angick, så kände hon en allt större tillgivenhet för Lydia och var nästan själv benägen inbilla sig, att det redan från barndomen härskat en intim vänskap dem emellan.
Van som Emelie var vid Mallas sorglösa och uppsluppna sällskap, fann hon en ersättning i Lydia, som hade tillräcklig glättighet för att vara ett välkommet avbrott mot Hannas sorgbundna och ofta bittra väsen.
Lydias glättighet skulle dock icke kunnat gå därhän, att hon på ett barnsligt sätt sprang över gatorna, eller förlett henne till att rusa in i butikerna för att språka med bodbetjänterna, eller till att rasa och leka med vem som helst, vilken ville sträcka ut sin hand emot henne — detta stim och bråk med tusen spratt och upptåg, som förorsakat Emelie och Malla utbrott av hejdlös munterhet — denna barnsliga lekfullhet var nu slut.
Den unga flickan lyssnade i stället till sin väninnas beskrivning om den värld, i vilken hon snart själv skulle inträda — skildringar som kommo Emelie att småle och rodna av nöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
