- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
154

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

litet extra nöje eller intrigera för tillfredsställandet av någon oskyldig, fastän en smula kostbar nyck.»

»För din del skulle du inte kunna ha en arvtagerskas pretentioner...»

»Jag fruktar, att jag skulle ha det i alla fall... mitt är ditt... den tanken skulle göra mig olycklig, jag skulle sluta med att göra inbrott i min kära hälfts kassakista, såvida han inte helt liberalt ställde den till min disposition... Men det skulle han aldrig... den äkta mannen behöver inte krusa sig till ett småleende eller en smekning... eller vid något gnabb till förlikning skänka en juvelbrosch eller dylikt... En älskarinna kan med lätthet ruinera sin älskare, en gift hustru får vara nöjd med sitt dagliga bröd... överflöd och nödtorft... Nej, jag avskyr äktenskap, det är endast en inrättning till ömsesidig plåga!»

Lydia hade framkastat sina påståenden ystert, vårdslöst, nästan självsvåldigt, helt olika det fina manér, varmed hon vanligtvis uppträdde i Emelies hem. Där hette det ständigt: »jag vet inte, om jag törs för mamma... gärna, så vida mamma inte har något däremot», medan hon häntydde på, att om man kunde söka någon dygd i foyern, så vore hon ’den rätta’, och dessutom, hade hon i de kärlekshistorier varmed hon trakterade Hanna, själv aldrig framskymtat som något slags hjältinna. Hon stod alldeles utom sina berättelser och till och med inför Emelie var det första gången som hon erkände sig ha en förklarad beundrare. Om allt detta hade hon emellertid talat till hälften skämtande, hon hade skrattat så glatt och därvid visat så vackra vita tänder att hennes åhörarinna, som försökt göra några små inkast, slutligen knappast visste vad hon skulle tänka eller tro och nu halft förvirrad framkastade:

»Men kärleken då... tar du den inte med i beräkningen?»

»Det är just för att jag tar kärleken först och främst i beräkningen, som jag talar på detta sätt... Jag har aldrig sett ett lyckligt äktenskap. De mest förälskade fästfolk bli som man och hustru ett tämligen passivt par... på sin silverbröllopsdag kunna de tacka Gud, om de lärt sig att någorlunda fördraga varandra... det är riktigt gentilt, om de inte left hand i hår och kniv i strupe... . Jag svär, att om Hamlet fått leva tillsammans med sin Ophelia, så skulle båda snart lika vansinnigt avskytt varandra som de varit förälskade!.... Nej, leve friheten, min docka!»

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free