- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
161

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hanna förstod för resten tämligen bra räknekonsten och, genom den tillfälliga inblick hon fått i Lydias förhållanden, fattade hon mer än väl, att de obetydliga inkomsterna för moderns handarbete i förening med den unga figurantskans avlöning icke kunde räcka till att bekosta hennes dyrbara toaletter och det liv av komfort, som hon och ’kära mamma’ förde tillsammans.

»Jag ger inte två styver för er mors beprisade försiktighet», återtog Hanna, »den är bara ett talesätt.»

Lydia smålog med en harmlös blick. »Ni kraxar som en gammal kråka, Hanna... Om jag inte kände er så väl, skulle jag tro, att ni vore avundsjuk för att vi äro i tillfälle att kunna roa oss och... och ni...»

»Jag är inte en tillräckligt ’gammal kråka’ för att bli förbisedd, om jag själv hade lust att leva med.»

»En halt kråka skulle kanske mången till och med tycka vara riktigt pikant...»

»Lydia!» ropade Emelie, som under de hastigt växlade orden oroligt sett bort från den ena till den andra.

Och Lydia, som insåg att hennes ovilja över Hannas inblandning låtit henne gå för långt, började nu gråta och sade snyftande, att hon aldrig i livet kunde tåla, det någon på ett förklenande sätt häntydde varken på henne själv eller hennes mamma.

»Jag bryr mig inte om vad hon sagt, Emelie lilla», sade Hanna ovanligt fogligt, »och är nästan färdig att önska, det jag i all min tid varit halt.»

Efter den stunden blandade sig Hanna icke vidare i de unga flickornas utflykter och nöjen.

»Man skulle icke vidare skylla henne för att vara avundsjuk», sade hon till sig själv. För resten gällde ju hennes ord mindre än intet, då fru Högqvist sade den odisputabla sanningen, att man endast var ung en gång i livet, samt öppet höll med om, att det skulle vara den största dumhet i världen, därest man icke toge nöjet i flykten, till vilket erkännande Lydias mor gav tystnadens bifall.

Emelie var emellertid länge kort och snäv mot Lydia, men som denna fann förenat med sin fördel att stå på vänskaplig fot med en firad skönhet, så uppbjöd hon all sin inställelseförmåga för att komma Emelie till att glömma, det hon på ett sårande sätt häntytt på det olycksfall, som träffat systern.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free