Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under skratt och skälmstycken med gömda ytterkängor, hattar, galoscher samt förväxlade kappor bröt sällskapet upp och passerade förbi den öppnade dörren till den gamla, långa och låga källarsalen, därifrån ett moln av tobaksrök virvlade ut i förstugan.
»Greve Löwens ekipage», ropade utåt den snöhöljda gårdsplanen en nätt uppasserska med kokett mössa på nacken.
»Du förkyler dig, hulda varelse», viskade greven till henne i förbigående, då han följd av några unga officerare närmade sig den övertäckta slädan. »Direkt hem», sade han kort till betjänten, som med en ödmjuk bugning öppnade vagnsdörren.
»Mina damer», ropade han inåt förstugan och nöp i detsamma uppasserskan i kinden.
»Greven är god han», den nätta flickan gjorde en sväng på huvudet. »Låt bli att konstra... den som kommer i grevens klor slipper inte helskinnad ur dem!»
»Känd i orten!» skrattade de unga officerarna.
I detta ögonblick stod Emelie på den låga trappavsatsen och frysande drog hon kappan tätare omkring sig.
»Skynda dig Lydia», ropade hon utan att se sig tillbaka, i det hon lätt hoppade över vagnssteget. Dörren smälldes igen och greve Löwen satt vid hennes sida, under det täcksläden hastigt gled framåt.
»Stanna, stanna!» Emelie lutade sig fram mot dörren, »det är ju inte meningen att vi skola resa från Lydia!»
»Än om det vore meningen?» Det var ett skämtsamt tonfall i den unge mannens röst, i det han med ett fast tryck höll tillbaka Emelies arm, då hon stod i begrepp att släppa ned vagnsfönstret för att ropa utåt. »Er väninna reser hem tillsammans med Brauner, han kom ensam åkande ut och därför är det gott om plats.»
»Jag märker det... men det är inte säkert, att jag tycker om den nya anordningen med vår hemfärd.»
Emelie hade nu lyckats fälla ned fönstret och, lutande sig utåt, ropade hon Lydias namn.
Det var i den första svaga daggryningen och i den långa, snötäckta allé, som från Stallmästaregården för fram till landsvägen, syntes varken slädar eller hördes bjällerklang.
»Kanske fortsätter man ännu att stimma i förstugan... det ser nästan så ut... sällskapet var också mer än vanligt uppspelt... Nej, här är omöjligt att vända!...« Jag lovar föra er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
