Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra... det är jag, som gjort allt för att skynda undan och ensam få vara tillsammans med er...»
»Ett angenämare nöje på tumannahand kunde ni ha berett oss...»
En lätt darrning flög genom Emelies fina lemmar och rodnaden hade småningom vikit bort från hennes ansikte, i det hon med ett halft småleende såg upp till honom.
»Man skall ju tilltvinga sig av er vartenda litet ynnestbevis...»
»Och vad vinner ni med tvång?»
»Åtminstone den fröjden att få vara i er närhet.»
»Det kvittar er således lika, om jag för detta påtvingade sällskap till slut skulle avsky er.» Den harm hon med möda tillbakahållit tog ut sin rätt, och hon stötte föraktfullt undan hans hand.
»Hör mig», sade han skarpt. »Jag bjuder er ett liv fullt av lyx... rikedom, om ni så vill... detta mot er kärlek... men även utan den och utan något i utbyte, med eller mot er vilja, skall ni tillhöra mig. Krig eller fred?» och hans heta andedräkt flammade över hennes kind.
»Ni gör mig illa», utbrast hon halvgråtande, men i samma ögonblick, övergående från ångest till sorglöshet, liksom förvandlad till en annan människa, höjde hon sitt huvud och tillade skämtande: »ja, ni har verkligen uppträtt på krigsfot emot mig.»
»Välj!» framstötte han med sammanbitna tänder.
»Lugna er och låt oss språka», hon hämtade djupt efter andan. »Antag att jag går in på edra villkor...»
Hade han då slutligen förmått beveka henne? Med ett uttryck av tvivel betraktade han hennes ansikte, som i den gråaktiga morgonbelysningen hade marmorns vithet och genomskinlighet. »Ni ger mig således hopp om att vinna er!»
»Lyckan att hoppas vill jag aldrig fråntaga någon... Nej, nej, låt mig vara... det är redan ljusan dag och folk börjar komma i rörelse.»
Med en känsla av knappast tillbakahållen glädje hade hon några sekunder sett, huru Drottninggatans långa husrad alltmera syntes försvinna.
Där, framför ett av de ståtligaste husen, invid en med bildhuggerier sirad portal stannade plötsligt den nästan pilsnabbt framglidande släden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
