- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
181

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ned vid vägkanten och nu understöddes av Hanna, som endast med svårighet förmått springa framåt.

»Han slet sig ifrån mig... jag är gammal och orkade inte hålla fast honom!... Jesus, Guds son, han är blek som ett lik.»

»Var bor ni?...»

»I Djurgårdsstaden...»

»Låt oss skynda dit», och Hanna drog den gamla kvinnan energiskt med sig, under det denna oupphörligt upprepade: »han slet sig ifrån mig... han är död, krossad!»

»Jag tror det inte är så farligt», sade en vänlig röst och Emelie, som med gossen stödd mot sitt bröst följt efter den gamla kvinnan, kände honom nu varligt lyftas ur sina armar och i samma ögonblick återsåg hon den artiga kavaljeren från midsommarmarknaden, vilken nyss kört förbi henne i det eleganta ekipaget.

Folksamlingen började skingras. De av olycksfallet träffade hade fått hjälp och det fanns mycket annat, som tog den nyfikna uppmärksamheten i anspråk.

»Raska på, min snälla vän», sade han till den gamla, som med skälvande lemmar släpade sig framåt. »Om ni ville ta henne under den andra armen... så där ja», tillade han och vände sig ivrigt till Emelie, kanske rädd att den unga flickan skulle anse sig överflödig samt liksom flertalet avlägsna sig. »Han kvicknar till nu, tror jag...»

I ett gammalt ruckel till hus, omgivet av en vanskött trädgårdstäppa, vid början till långa gatan, där nu nästan ett palats reser sig, inträdde snart det lilla sällskapet och medan den gamla fortfor att jämra sig lade han ner gossen på en rankig pinnsoffa med lös madrass.

»Jag skall skynda efter en läkare eller en fältskär... härute blir nog svårt att påträffa någon... troligtvis inte förrän jag kommer till staden. Var snäll och kläd av den lille under tiden... jag behöver inte be er var lätthänt», tillade han och gav Emelie ett leende, i det han skyndade bort icke missbelåten över antagandet, att hon säkerligen skulle dröja hos barnet.

»Det är allt vad jag har kvar», suckade den gamla kvinnan, i det hon med möda släpade sig ut för att hämta vatten, under det de båda systrarna hjälptes åt att snöra upp den lilles kängor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free