- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
183

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Man finner inte lätt igen det man förlorar», sade den främmande, som stod och betraktade Emelies lek och viskningar med gossen. »Det är bäst, ni inte lämnar honom ensam... här har ni ersättning för korgen.»

Med en nick lämnade den främmande stugan, men gummans välsignelser och tacksägelser hördes ut i trädgårdstäppan, genom vilken flickorna skyndade bort.

»Jag är så glad, att inte något ont hände den lille, som om jag själv vore pojkens mormor», sade Hanna, då Emelie vände sig omkring för att se om hennes nedtrampade klänning skulle tillåta henne fortsätta promenaden eller om, eftersom man länge blivit uppehållen och det redan led mot kvällen, det kanske vore bäst att vända hemåt.

»Man har sina små missöden», sade hon och såg småleende upp till den unge mannen, som nu hunnit i kapp de båda flickorna. »Det här hindrar oss från att slå oss ned i skogen», tillade hon och visade på några sönderrivna veck.

»Men ni går hem i medvetandet att ha gjort en god gärning», sade han besvarande hennes leende. »Mången dam skulle i det kritiska ögonblicket kanske ha svimmat i stället för att hjälpa gossen», fortfor han. »Jag kom åkande hit ut och hade nyss lämnat mitt sällskap för att sammanträffa med ett par bekanta vi mötte. Vid olyckstillbudet var jag nästan mitt emot den drumliga kusken, men ni var betydligt snabbare än jag... Ämna damerna sig med roddbåt?» avbröt han sig. »I så fall följer jag med... lite svalka på sjön skall kännas angenämt... jag måste springa vida omkring för att söka, innan jag kunde finna läkarehjälp... den hjälp jag medförde var likväl tämligen klen, tror jag, men någon större skicklighet behövdes lyckligtvis inte...»

Hanna hade på tungan några ord, för att påminna honom om det sällskap han sagt sig önska sammanträffa med, vilket han nu icke tycktes bekymra sig om att gå förlustig — en spetsig, näsvis anmärkning från vilken hon icke skulle skonat någon, som ej förstått att med sin artighet blanda detta befallande sätt, som icke tillåter några påminnelser eller anmärkningar av vad slag som helst.

»Jag kan slå mig i backen på att de där ’bekanta’ bara bestod i att springa efter Emelie», tänkte hon, då hon mot sin vana satt helt tyst mitt emot honom, under det han och Emelie växlade några ord om dagens skönhet, om de segelskutor, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free